nuförtiden
Vi är över järnvägsspåret nu och går på storgatan förbi skyltfönsterna. Det hänger julstjärnor i alla fönster och till och med adventsljusstakar i vissa. Jag kan inte hjälpa att det gör mig varmare inombords. Jag har alltid haft svårt för mörkret som infinner sig under vinterhalvåret. Det känns alltid så kompakt och evigt, som om tristessen fått en skepnad. Med julstjärnor blir allt lite enklare, så länge det finns ett lite varmare ljus än skenet från en blek månskärva blir det åtminstone lite lättare att låta bli fotoalbumen. Det är ytterliggare något som gör att vinterhalvåret skrämmer mig - månen är faktiskt mycket blekare då. Under sommaren finns det åtminstone en gnutta värme i dess sken, ibland till och med en lätt rödaktig ton. Men på vintern är den blek, nästan vit som skellett.
Vi mot världen
det låter som kärleksklyscha
inte sant
men om det är det
ni kallar kärlek tror jag inte vi
känner likadant
för kärlek kan omöjligt handla
om att komma närmare varandra
genom att distansera sig från andra
En blind värld till salu
Ett öga för ett öga. En del av Sverige brinner. I måndags sköts en man i sextioårsåldern ihjäl av polis. Jag vet inte vad som hände. Olika historier finns att höra överallt, några pratar om övervåld, andra om självförsvar. Jag lever inte i Husby, orsaken till det som händer just nu är inte min att bestämma. Jag tänker inte tala om arbetslösheten, utbildningen, utanförskap eller kapitalismens hårda grepp. Det är inte mina ord att yttra, men jag har annat jag vill säga.
”Försök förstå handen som kastar sten på polisen,”
uppmanar Svarta Pantrarna och jag vet att jag aldrig helt kommer kunna förstå. För jag vet inte hur det är. Jag vet ingenting. Men jag har också känt den frustration som vilar i varje revolutionär våldshandling, det hat som skakar ens lemmar och den yttersta besvikelsen inför det som påstås vara till för dig, för demokratin.
För ungefär ett år sen deltog jag i en demonstration emot de nedskärningar av skolan som skulle ske i Halmstad kommun. Mina lärare och flera elever hade ordnat denna demonstration för att vi skulle få säga vårt, för att politikerna verkligen skulle lyssna. Vi samlades utanför kommunhuset där politikerna höll möte om frågan. Det var en varm dag och ett av fönsterna till kommunhuset stod vidöppet på översta våningen där mötet hölls. Vi var redo, flera elever och lärare hade skrivit tal, vissa tänkte spela låtar och andra fanns bara med för att stödja, för att skrika, för att visa att vi finns här och vi vet vad vill – allt för att politikerna skulle lyssna. En av mina lärare stod framför folkmassan och talade i en mikrofon. Han uppmanade oss att visa att vi fanns här, att stämma upp i ett ljud, vilket ljud vi än ansåg passande för att visa politikerna att vi hade något att säga. Så vi skrek. Vi skrek emot kommunhuset, mot de som var valda av någon annan än oss för att styra vår framtid. Vi skrek oss hesa för demokratin, för känslan av att vi gjorde något, för att någon skulle lyssna. En gestalt närmade sig det öppna fönstret så vi skrek högre med en ton av hopp, en antydan till lycka – någon tänkte lyssna, kanske till och med föra en dialog med oss. Så vi skrek ännu högre, välkomnade förhoppningsfullt ett litet hopp.
Men förgäves, i samma stund som handen nådde fönstret drämdes det igen för att stänga ute vår röst. De som var valda att föra vår talan, ville inte ens lyssna till vad vi hade att säga.
Det var först efter demonstrationen som jag insåg vad som hänt. Först efter alla musikelevernas sånger, efter alla lärarnas tal, efter de dikter som lästs, efter de drömmar som formats insåg jag att politikerna hade inte hört ett ord. De hade stängt fönstret och valt att inte lyssna, innan vi ens hade fått chansen att säga något. Så där gick jag på stan, på väg bort från kommunhuset och insåg vad jag verkligen varit med om. Mina händer skakade så arg jag var, så besviken jag kände mig. Jag ville springa tillbaka till kommunhuset. Jag skulle ryckt upp dörren, sprungit uppför trapporna till högsta våning, sparkat in dörren till mötessalen, tagit första bästa politiker, tryckt upp den mot en vägg, lutat mitt ansikte så nära intill att jag känt dess andedräkt och ändå skrikit i dess ansikte ”Det här är min framtid!” så att hen säkert skulle lyssna.
Men det jag gjorde jag inte. Jag tog inte till våld, men efter det förstod jag varför folk gör det. Mina händer skakade, frustrationen brände, besvikelsen kvävde – jag hade nyss varit med om beviset för att Sverige inte är en äkta demokrati.
Nu är ännu ett bevis här igen och hånflinar mig rakt upp i ansiktet.
Om jag förstått det hela rätt så beror revolten i Husby bland annat på polisens mord på mannen i sextioårsåldern. Åtminstone är det denna händelse som ansetts vara startskottet för revolten, eller den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Efter att detta hade skett ordnades fredliga demonstrationer mot polisens övervåld. Om dessa fredliga demonstrationer blev det endast få reportage och media uppmärksammade det föga.
Därefter urartade det och har nu eskalerat och resulterat i en revolt som bland annat gestaltar sig genom stenkastning och bränning av bilar. Nu går det varken att sätta igång teve, dator eller radio utan att höra om Husby – upploppen, revolten, skadegörelsen, befrielsen i Husby. Rösterna är många och olika. Jag är emot våld i alla dess former, men jag känner också frustrationen. Varför är det först nu allt uppmärksammas så mycket? Varför kommer det tystas ner igen när bilarna förkolnat och stenkastarna har slutat kasta?
Alla vet att det är så det är, även Svarta Pantrarna:
”De vill inte höra era röster tala om polisvåld, om dåliga skolor, om bostäder som behöver renoveras, om nedlagda fritidsgårdar, om diskriminering. De vill se brinnande bilar, krossade rutor.”
Precis som allting annat i dagens värld är media till för att säljas. Media säljer nyheterna, snarare än rapporterar om dem. Den påstådda verkligheten är till salu som en actionfilm i tidningsformat. Allt i den här världen är till salu, det är därför bilar brinner. Demokratin säljs ut för halva reapriset när politikerna befinner sig så långt ifrån Husby dem bara kan. Så visst slåss människor, i frustration, i längtan efter att bli sedda och hörda, i den absoluta tron på förändring. Och det är inte rätt, men det är förståeligt. Ett öga för ett öga känns ju inte som någon större förlust, när världen redan agerar som om den vore både blind och döv.
Trots det tänker jag aldrig tystna, oavsett om någon lyssnar eller inte, och när ni drämmer igen fönstret framför mina desperata skrik tänker jag inte slå sönder fönsterrutan. Men jag förstår de som gör det.
Källa: http://www.aftonbladet.se/kultur/article16832905.ab
barnslig
En nyans av blått
Abstrakt konst
Det spelade roll
En film av min fina vän Simona Karlsson, från när jag deltog i Hallandsuttagningen i Poetry Slam, en tävling där man framför sina egna dikter och sedan utdelas poäng av slumpmässiga domargrupper i publiken. Det gick bättre än jag vågat hoppas. Jag vann och gick vidare till Hallandsfinalen den femtonde april där jag ska tävla om en plats i Sm.
Dikten heter Spela roll
Knappnålen föll aldrig
Vi ses på bussen. Självklart. För någonstans mittemellan att evolutionsteorin fastslog att vi svenskar ska vara blekfeta och finniga 350 dagar om året, så bestämde den även att alla våra pinsammaste ögonblick i livet ska ske på bussar.
Jag har inga pengar på resekortet och där står du som en ängel fallen från skyarna och sa att det är ingen fara det kan du betala självklart ska du bjuda på det är bara roligt vi är ju gamla vänner inget att tänka på och DRA ÅT HELVETE. Som alltid ska du vara den mest storsinta människan av oss två. Du har övertaget redan innan vi hälsat och nu finns det inte mycket annat för mig att göra än att sätta mig intill dig och fråga hur allt är.
”Det är bra. Jag kom ju in på högskolan nu i våras, så det är ju bara att börja packa och bege sig till Malmö. Självklart kommer jag sakna vännerna, men du vet hur det är, ibland får man ge upp det lilla för det stora, och jag kommer ju träffa alla ändå. Mamma och pappa tycker ju det är så roligt, även om...” och ytterliggare en harang om hur ditt liv flyter på, om hur bra allt ska bli och hur lysande framtida utsikter riktigt bländar sönder dina näthinnor. Ungefär efter två minuter och hundra femtio olika sätt att säga ”jag-är-så-lycklig-att-jag-lever” börjar trumvirveln slutligen signalera att finalen är kommen och med ett leende på läpparna spänner du dina äckligt nyfikna ögon i mig och frågar ”Så, hur är ditt liv nuförtiden?”
Jo, tackar som frågar. Jag sitter ivrigt och väntar på villa, volvo, vovve, världssvält. Tackar fan som frågar.
”Det är bra,” svarar jag.
Din nyfikna blick slocknar för en kort sekund och det förbannade leendet kommer av sig av mitt korta svar. Men sedan lyser du upp ännu värre än förut, som om en glödlampa bosatt sig i ditt huvud och bränt sönder varenda en av dina förbannade hjärnceller med förmågan att registrera världen och inse att den inte är så vacker som du tror. Med ett leende större än någonsin säger du: ”Vad himla härligt alltså!”
Det är nästan så härligt att man dör.
Jag ler som svar, för mycket mer finns egentligen inte att säga. Tystnaden som följer verkar lägga sig i hela bussen och fylla varenda en av våra medpassagerare med en oförklarlig längtan efter en fallande knappnål. Det är så äckligt pinsamt tyst. Till min glädje känner jag att du blir spänd av den obekväma tystnaden. Även genom lager av vinterkläder kan jag känna hur din kropp spänns till bristningsgränsen och din nervositet ilar genom dina vener. Den sommar vi spenderade var så varm att din arm alltid var naken.
Hör du knappnålen falla när jag skriker?
Du hör ingenting, det gjorde du aldrig och när du vänder dig om är det inte för att fråga hur jag verkligen mår, utan för att fråga vad jag planerar inför framtiden då. Jag tänker på ett kasst kassajobb på ica söndrum, rädslan inför att inte veta någonting och ett ilsket cv-skrivande där tangentbordet går sönder i vrede.
”Du vet hur jag är. Jag tar dagen som den kommer.”
”Det har du alltid gjort,” svarar du och jag känner ett stråk av sorg och en bomb av ilska när du ens antyder att du känner mig, att du har någon som helst aning om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Vi når rödljusen vid korsningen.
Det visar sig att busschauffören är ny på jobbet och ledningen har glömt att kontrollera hans färgseende. Han kör mot rött och blir påkörd på vänstra sidan av en lastbil. Du sitter intill fönstret och lastbilen träffar precis vid vårt säte. Dina vackra blå ögon trycks ut ur sina hålor i en slags absurd serieliknande scen och jag hör hur din nacke knäcks av trycket från kollisionen. Ditt blod stänker på mitt ansikte och jag känner smaken av järn på min tänder när jag ler.
Du ler igenkännande och varmt. I tystnad förbannar jag busschaufförens perfekta färgseende. Du ser med ens lite osäker ut och kollar ner på dina händer som plötsligt börjat vrida sig. Du gnider dina fingrar mot varandra som du alltid gör när du är nervös. Jag känner en ofrivillig tillgivenhet inför dina igenkännliga brister.
”Jag ska av på nästa hållplats,” säger du sedan och trycker på stoppknappen. Jag tar min ryggsäck i knät och flyttar benen så att du ska kunna komma förbi, men du reser dig inte upp. Istället flyttar du närmare och viskar i mitt öra.
Jag förbannar dig. När jag nyss hade träffat dig var att viska i mitt öra det enda du behövde göra för att få den att stå.
”Vi hade i alla fall tur med vädret,” viskar du innan du reser dig upp och skyndar ut ur bussen.
Jag förstår inte riktigt vad du menar, men nu när du flyttat dig från fönsterplatsen så kan jag känna värme mot min kind. Solen skiner.
genom solglasögonen, kristaller och en kameralins
Nu
I vår ska jag dansa uppför Londons gator.
Tristess
Världen från ett tågfönster
Jag kunde inte undgå att lägga märke till att hon låtsades sova när tågkonduktören kom för att kolla biljetterna. Redan när jag gått på tåget hade jag sett henne. Så väl påbyltad som hon var mot vintern var det egentligen svårt att bedöma hennes utseende, men jag kunde inte tänka mig att hon var särskilt vacker under alla sina lager av kläder. Hon bar en halsduk med huva som hon dragit ner långt över huvudet så att man endast kunde skymta delar av hennes ansikte och rocken hon bar dolde alla de spår av kvinnlighet som kunde finnas. Ändå var det svårt att slita blicken ifrån henne. Hon hade en intressant utstrålning, som om hon inte brydde sig om resten av världen och knappast kunde tänka sig att resten av världen brydde sig särskilt mycket om henne, men just därför verkade hon ha bestämt sig för att ta så mycket plats i den som möjligt. Hon satt i första klassens sektion halvt liggande mot fönstret med fötterna på sätet bredvid sig – skorna hade hon tagit av.
”Nej, jag har ingen biljett och ja, det är därför jag låtsas sova.”
Konduktören hade lämnat vagnen och förmodligen hade jag stirrat lite för länge på henne för att inte dra uppmärksamhet till mig. Dessutom var vi ensamma i första klassens sektion.
”Fast egentligen har jag en biljett, fast inte till första klass.”
Jag visste inte vad jag skulle svara, men väluppfostrad som jag var ville jag inte bara sitta tyst.
”Okej,” blev därför mitt tråkiga och en aning fåraktiga svar.
Det verkade i alla fall vara tillräckligt med svar för henne, för uppmuntrad av min uppmärksamhet reste hon sig upp och flyttade till sätet bredvid mig. Hon tog upp en påse med några slags nötter och började helt ogenerat att ljudligt knapra på dem medan hon fortsatte prata.
”Det är konstigt egentligen – att det finns olika klasser på ett tåg. Standard och första klass. Jag som trodde Sverige försökte kämpa emot ett klassamhälle. Ändå ska vi skiljas från varandra till och med på tåget.”
Jag skruvade lite på mig där jag satt, obekväm av tanken på min slätstrukna kostym och svarta portfölj. I många ögon var jag väl överklassen personifierad. Därför kunde jag inte hjälpa att jag antog att hon pikade mig med sina ord och sedan kände mig tvungen att försvara det hon smutskastade.
”Ja, men det är väl ändå bra med valfrihet? Sverige ska ju även vara ett möjligheternas land, där man har rätt att göra val. För att kunna välja måste det ju finnas olika alternativ. Annars är det väl inte ett fritt land?”
”Hur många gånger har egentligen inte, så kallade, demokratier förväxlat frihet och valfrihet? Det är ju just snyggt. Det talas alltid om val och möjligheter som om det vore tecken på frihet. Men i den äkta ekonomins anda ska ju denna frihet bara gälla de som har pengar nog att köpa den, eller hur? Och äkta frihet är väl ändå inte att välja mellan alternativ, utan istället att skapa sina egna alternativ?”
Det var sällan jag diskuterade politik, annat än på fyllan, och det var nog första gången jag i nyktert tillstånd gjorde det med en främling. Jag måste tyvärr säga att jag kände mig allt annat än bekväm. Dessutom verkade den nötknaprande kvinnan vara min raka motsats med sina radikala och en aning kommunistiska idéer. Jag bestämde mig för att försöka lätta upp stämningen.
”Du är alltså emot valfrihet? Kan det möjligtvis var Josef Stalins dotter jag delar tågvagn med?” Allt sa jag med glimten i ögat, men hon såg inte road ut. Jag fortsatte desperat. ”Du är alltså kommunist?”
”Jag är människa,” svarade hon kyligt. ”Men om du vill förvilla dig bort i politik så var så god, men i så fall tror jag inte att vi har mer att diskutera. Jag ville diskutera mänskliga frågor, livet och den lilla människans sanning. Men om du hellre vill se produktionsenheter, statistik och åsiktsfack – låt inte mig hindra dig.”
Nu var jag bara förvirrad.
”Det var väl ändå politik vi diskuterade? Vad skulle du annars kalla vår diskussion?”
”Att vår diskussion överhuvudtaget måste ha en definition är väl inget annat än ett tecken på dagens inskränkthet? Men du har rätt, jag borde förklara vad jag menar. Allt jag säger är att politik snarare är ekonomins än demokratins sätt att tala. Politik verkar endast vara en diskussion om hur pengar och resurser ska fördelas men min förhoppning var att kunna tala om moral och frihet.”
Äntligen kom vi in på ett spår som jag, kanske inte kunde leda, men i alla fall kunde få fötterna att passa i.
”Men är inte pengar och dess fördelning ofta en fråga om moral och frihet?”
”Jo, i en ekonomi. Men jag är inte en ekonomins produktionsenhet, jag är en människa.”
Jag kände förtvivlat att jag återigen kastats in på okänd mark och hur jag än försökte ville fötterna inte passa i de redan upptrampade spåren. Jag visste inte vad jag skulle svara.
”Vi lever i en ekonomi,” försökte jag.
”Tyvärr,” svarade hon.
På en lång stund sa hon inget mer och jag började nästan tro att konversationen var slut, då jag inte kunde komma på mer att svara och hon verkade ovillig att hjälpa mig på traven. Hon bara satt och åt sina konstiga nötter och jag försökte fästa blicken på något annat än henne.
”Men om vi åtminstone försöker se det hela ur ett mänskligt perspektiv, istället för ett politiskt,” fortsatte hon plötsligt och jag kunde inte undgå att lägga märke till nyansen av genombrott i hennes röst, som om hon äntligen trodde sig ha funnit en väg förbi min inskränkthet. Känslan av detta borde ha sårat mig en aning, men jag fann plötsligt att jag kände mig lika upprymd som hon lät.
”Hade jag följt reglerna om klassuppdelningen på tåget så hade vi aldrig träffats, eller hur?”
”Nej,” svarade jag och kände hur ett ljus av förståelse tändes i mitt bröst.
”Då hade inte underklassen och överklassen möts i en diskussion om mänsklighet utan istället fortsatt sin enkelspåriga väg och låtit sig...”
I vår upprymdhet hade vi inte lagt märke till tågkonduktören som återigen kommit tillbaka, fast besluten om att slutligen få se min nya medresenärs biljett. Tågkonduktören avbröt henne mitt i meningen:
”Ursäkta, men jag kan få se er biljett?”
Hon kunde inte göra mycket annat än att visa sin biljett och under lätta protester bli förflyttad till standardklassens sektion. Jag reste mig upp för att följa henne, det gjorde jag faktiskt, men när konduktören vänligt förklarade att jag självklart kunde sitta kvar så satte jag mig ner igen. Självklart skulle jag sitta kvar. Självklart.
Jag vet inte
