namid

Vi ses på bussen. Självklart. För någonstans mittemellan att evolutionsteorin fastslog att vi svenskar ska vara blekfeta och finniga 350 dagar om året, så bestämde den även att alla våra pinsammaste ögonblick i livet ska ske på bussar.

Jag har inga pengar på resekortet och där står du som en ängel fallen från skyarna och sa att det är ingen fara det kan du betala självklart ska du bjuda på det är bara roligt vi är ju gamla vänner inget att tänka på och DRA ÅT HELVETE. Som alltid ska du vara den mest storsinta människan av oss två. Du har övertaget redan innan vi hälsat och nu finns det inte mycket annat för mig att göra än att sätta mig intill dig och fråga hur allt är.

”Det är bra. Jag kom ju in på högskolan nu i våras, så det är ju bara att börja packa och bege sig till Malmö. Självklart kommer jag sakna vännerna, men du vet hur det är, ibland får man ge upp det lilla för det stora, och jag kommer ju träffa alla ändå. Mamma och pappa tycker ju det är så roligt, även om...” och ytterliggare en harang om hur ditt liv flyter på, om hur bra allt ska bli och hur lysande framtida utsikter riktigt bländar sönder dina näthinnor. Ungefär efter två minuter och hundra femtio olika sätt att säga ”jag-är-så-lycklig-att-jag-lever” börjar trumvirveln slutligen signalera att finalen är kommen och med ett leende på läpparna spänner du dina äckligt nyfikna ögon i mig och frågar ”Så, hur är ditt liv nuförtiden?”

Jo, tackar som frågar. Jag sitter ivrigt och väntar på villa, volvo, vovve, världssvält. Tackar fan som frågar.

”Det är bra,” svarar jag.

Din nyfikna blick slocknar för en kort sekund och det förbannade leendet kommer av sig av mitt korta svar. Men sedan lyser du upp ännu värre än förut, som om en glödlampa bosatt sig i ditt huvud och bränt sönder varenda en av dina förbannade hjärnceller med förmågan att registrera världen och inse att den inte är så vacker som du tror. Med ett leende större än någonsin säger du: ”Vad himla härligt alltså!”

 Det är nästan så härligt att man dör.

 Jag ler som svar, för mycket mer finns egentligen inte att säga. Tystnaden som följer verkar lägga sig i hela bussen och fylla varenda en av våra medpassagerare med en oförklarlig längtan efter en fallande knappnål. Det är så äckligt pinsamt tyst. Till min glädje känner jag att du blir spänd av den obekväma tystnaden. Även genom lager av vinterkläder kan jag känna hur din kropp spänns till bristningsgränsen och din nervositet ilar genom dina vener. Den sommar vi spenderade var så varm att din arm alltid var naken.

Hör du knappnålen falla när jag skriker?

Du hör ingenting, det gjorde du aldrig och när du vänder dig om är det inte för att fråga hur jag verkligen mår, utan för att fråga vad jag planerar inför framtiden då. Jag tänker på ett kasst kassajobb på ica söndrum, rädslan inför att inte veta någonting och ett ilsket cv-skrivande där tangentbordet går sönder i vrede.

”Du vet hur jag är. Jag tar dagen som den kommer.”

”Det har du alltid gjort,” svarar du och jag känner ett stråk av sorg och en bomb av ilska när du ens antyder att du känner mig, att du har någon som helst aning om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Vi når rödljusen vid korsningen.

Det visar sig att busschauffören är ny på jobbet och ledningen har glömt att kontrollera hans färgseende. Han kör mot rött och blir påkörd på vänstra sidan av en lastbil. Du sitter intill fönstret och lastbilen träffar precis vid vårt säte. Dina vackra blå ögon trycks ut ur sina hålor i en slags absurd serieliknande scen och jag hör hur din nacke knäcks av trycket från kollisionen. Ditt blod stänker på mitt ansikte och jag känner smaken av järn på min tänder när jag ler.

Du ler igenkännande och varmt. I tystnad förbannar jag busschaufförens perfekta färgseende. Du ser med ens lite osäker ut och kollar ner på dina händer som plötsligt börjat vrida sig. Du gnider dina fingrar mot varandra som du alltid gör när du är nervös. Jag känner en ofrivillig tillgivenhet inför dina igenkännliga brister.

”Jag ska av på nästa hållplats,” säger du sedan och trycker på stoppknappen. Jag tar min ryggsäck i knät och flyttar benen så att du ska kunna komma förbi, men du reser dig inte upp. Istället flyttar du närmare och viskar i mitt öra.

Jag förbannar dig. När jag nyss hade träffat dig var att viska i mitt öra det enda du behövde göra för att få den att stå.

”Vi hade i alla fall tur med vädret,” viskar du innan du reser dig upp och skyndar ut ur bussen.

Jag förstår inte riktigt vad du menar, men nu när du flyttat dig från fönsterplatsen så kan jag känna värme mot min kind. Solen skiner.