namid

Jag kunde inte undgå att lägga märke till att hon låtsades sova när tågkonduktören kom för att kolla biljetterna. Redan när jag gått på tåget hade jag sett henne. Så väl påbyltad som hon var mot vintern var det egentligen svårt att bedöma hennes utseende, men jag kunde inte tänka mig att hon var särskilt vacker under alla sina lager av kläder. Hon bar en halsduk med huva som hon dragit ner långt över huvudet så att man endast kunde skymta delar av hennes ansikte och rocken hon bar dolde alla de spår av kvinnlighet som kunde finnas. Ändå var det svårt att slita blicken ifrån henne. Hon hade en intressant utstrålning, som om hon inte brydde sig om resten av världen och knappast kunde tänka sig att resten av världen brydde sig särskilt mycket om henne, men just därför verkade hon ha bestämt sig för att ta så mycket plats i den som möjligt. Hon satt i första klassens sektion halvt liggande mot fönstret med fötterna på sätet bredvid sig – skorna hade hon tagit av.

”Nej, jag har ingen biljett och ja, det är därför jag låtsas sova.”

Konduktören hade lämnat vagnen och förmodligen hade jag stirrat lite för länge på henne för att inte dra uppmärksamhet till mig. Dessutom var vi ensamma i första klassens sektion.

”Fast egentligen har jag en biljett, fast inte till första klass.”

Jag visste inte vad jag skulle svara, men väluppfostrad som jag var ville jag inte bara sitta tyst.

”Okej,” blev därför mitt tråkiga och en aning fåraktiga svar.

Det verkade i alla fall vara tillräckligt med svar för henne, för uppmuntrad av min uppmärksamhet reste hon sig upp och flyttade till sätet bredvid mig. Hon tog upp en påse med några slags nötter och började helt ogenerat att ljudligt knapra på dem medan hon fortsatte prata.

”Det är konstigt egentligen – att det finns olika klasser på ett tåg. Standard och första klass. Jag som trodde Sverige försökte kämpa emot ett klassamhälle. Ändå ska vi skiljas från varandra till och med på tåget.”

Jag skruvade lite på mig där jag satt, obekväm av tanken på min slätstrukna kostym och svarta portfölj. I många ögon var jag väl överklassen personifierad. Därför kunde jag inte hjälpa att jag antog att hon pikade mig med sina ord och sedan kände mig tvungen att försvara det hon smutskastade.

”Ja, men det är väl ändå bra med valfrihet? Sverige ska ju även vara ett möjligheternas land, där man har rätt att göra val. För att kunna välja måste det ju finnas olika alternativ. Annars är det väl inte ett fritt land?”

”Hur många gånger har egentligen inte, så kallade, demokratier förväxlat frihet och valfrihet? Det är ju just snyggt. Det talas alltid om val och möjligheter som om det vore tecken på frihet. Men i den äkta ekonomins anda ska ju denna frihet bara gälla de som har pengar nog att köpa den, eller hur? Och äkta frihet är väl ändå inte att välja mellan alternativ, utan istället att skapa sina egna alternativ?”

Det var sällan jag diskuterade politik, annat än på fyllan, och det var nog första gången jag i nyktert tillstånd gjorde det med en främling. Jag måste tyvärr säga att jag kände mig allt annat än bekväm. Dessutom verkade den nötknaprande kvinnan vara min raka motsats med sina radikala och en aning kommunistiska idéer. Jag bestämde mig för att försöka lätta upp stämningen.

”Du är alltså emot valfrihet? Kan det möjligtvis var Josef Stalins dotter jag delar tågvagn med?” Allt sa jag med glimten i ögat, men hon såg inte road ut. Jag fortsatte desperat. ”Du är alltså kommunist?”

”Jag är människa,” svarade hon kyligt. ”Men om du vill förvilla dig bort i politik så var så god, men i så fall tror jag inte att vi har mer att diskutera. Jag ville diskutera mänskliga frågor, livet och den lilla människans sanning. Men om du hellre vill se produktionsenheter, statistik och åsiktsfack – låt inte mig hindra dig.”

Nu var jag bara förvirrad.

”Det var väl ändå politik vi diskuterade? Vad skulle du annars kalla vår diskussion?”

”Att vår diskussion överhuvudtaget måste ha en definition är väl inget annat än ett tecken på dagens inskränkthet? Men du har rätt, jag borde förklara vad jag menar. Allt jag säger är att politik snarare är ekonomins än demokratins sätt att tala. Politik verkar endast vara en diskussion om hur pengar och resurser ska fördelas men min förhoppning var att kunna tala om moral och frihet.”

Äntligen kom vi in på ett spår som jag, kanske inte kunde leda, men i alla fall kunde få fötterna att passa i.

”Men är inte pengar och dess fördelning ofta en fråga om moral och frihet?”

”Jo, i en ekonomi. Men jag är inte en ekonomins produktionsenhet, jag är en människa.”

Jag kände förtvivlat att jag återigen kastats in på okänd mark och hur jag än försökte ville fötterna inte passa i de redan upptrampade spåren. Jag visste inte vad jag skulle svara.

”Vi lever i en ekonomi,” försökte jag.

”Tyvärr,” svarade hon.

På en lång stund sa hon inget mer och jag började nästan tro att konversationen var slut, då jag inte kunde komma på mer att svara och hon verkade ovillig att hjälpa mig på traven. Hon bara satt och åt sina konstiga nötter och jag försökte fästa blicken på något annat än henne.

”Men om vi åtminstone försöker se det hela ur ett mänskligt perspektiv, istället för ett politiskt,” fortsatte hon plötsligt och jag kunde inte undgå att lägga märke till nyansen av genombrott i hennes röst, som om hon äntligen trodde sig ha funnit en väg förbi min inskränkthet. Känslan av detta borde ha sårat mig en aning, men jag fann plötsligt att jag kände mig lika upprymd som hon lät.

”Hade jag följt reglerna om klassuppdelningen på tåget så hade vi aldrig träffats, eller hur?”

”Nej,” svarade jag och kände hur ett ljus av förståelse tändes i mitt bröst.

”Då hade inte underklassen och överklassen möts i en diskussion om mänsklighet utan istället fortsatt sin enkelspåriga väg och låtit sig...”
I vår upprymdhet hade vi inte lagt märke till tågkonduktören som återigen kommit tillbaka, fast besluten om att slutligen få se min nya medresenärs biljett. Tågkonduktören avbröt henne mitt i meningen:

”Ursäkta, men jag kan få se er biljett?”

Hon kunde inte göra mycket annat än att visa sin biljett och under lätta protester bli förflyttad till standardklassens sektion. Jag reste mig upp för att följa henne, det gjorde jag faktiskt, men när konduktören vänligt förklarade att jag självklart kunde sitta kvar så satte jag mig ner igen. Självklart skulle jag sitta kvar. Självklart. 

När vi låg där mitt på åkern med gräset stickande mot våra bara ryggar insåg jag det jag förr bara anat. Det var förmodligen kollisionen av mina två världar – stadslivet där jag hittade dig och hemma där jag själv alltid funnits – som fick mig att se det. Ungefär som när ett slag i huvudet tvingar en att se klart. Jag insåg, med en skärpa mina tankegångar ofta saknat, att de där molnen som flöt förbi över himmelen var inte ett bevis på att det var vi som rörde oss, att vi var på väg, utan snarare ett bevis på att världen rusade förbi oss och om jag inte skred till handling snart skulle vi fastna här i mellantinget mellan kärlek och vänskap.

Jag vände mig mot dig. Himmelspojken med moln till hår och stjärnor under fötterna. Du var så vacker. Ditt blonda hår glittrade i solen och dina ögon … dina ögon skrämde mig. De utstrålade en ömhet som aldrig skulle bli ömsesidig, en kärlek som aldrig skulle besvaras. Orden jag tänkt yttra fastnade i halsen och bildade en klump som gjorde det svårt att andas, rädslan trängde sig ner i magen och bildade ett hål som all min livskraft ramlade ner i och den skärpa jag förr sett med uppgick i intet. Ingenting i din blick var glasklart, allting var förvirrande blått. Jag hade aldrig i hela mitt liv drunknat i dina ögon eller gått vilse i din blick men nu kunde jag åtminstone säga att jag förvirrat mig i din ömhet. Blå kärlek. Det var vad som fanns i din blick. Jag har aldrig trott att kärleken är röd, faktiskt har jag aldrig trott att den har någon färg överhuvudtaget men då var jag övertygad om att den var blå. Blå som havet. Kärleken var blå, men den var inte ömsesidig.

Jag undrade med skam i själen hur de där blå ögonen skulle se ut om de var tårfyllda. Kanske skulle de se ut som ett hav som inbjöd till bad. Vad dina ögon inbjöd till nu ville jag inte ens tänka på. Jag undrar vad du såg i min blick. Om du såg den inre strid som rasade inom mig. Om du såg att jag kämpade mellan moral och själviskhet. Jag ville så gärna att du skulle vara min, men jag ville aldrig vara din. Alla kyssar vi kyssts, alla komplimanger du gett mig, allt vi sagt, gjort, våra beröringar – jag ville skrika. Det var inget spel, det bara hände, jag vet inte hur, jag vet inte varför. Det bara blev så – världen rusade förbi och jag hann inte med. Det fanns aldrig några fjärilar i magen, men det snurrade i huvudet, snurrade tills jag föll. Och hela världen trodde jag föll för dig. Så sen låg vi där, stupade i fall av olika slag. Du föll för mig, jag föll för intet men båda var vi fallna så kanske borde vi egentligen bara ha legat kvar där. Kanske borde mina ord ha stannat kvar som en klump i halsen.
Men de gjorde de inte, för i så fall hade jag kvävts.

”Jag älskar inte dig.”

Det var som om du inte riktigt hann registrera mina ord för din blick ändrades inte direkt. I några få sekunder fanns ömheten och kärleken kvar och jag minns att jag tänkte: låt den aldrig försvinna. Men det gjorde den och kvar fanns bara det blåa och jag insåg att kärleken kan inte vara blå – blå är en alldeles för kall färg. Jag tror att du hatade mig just då. Jag ville ta tillbaka det, låtsas att jag aldrig sagt något. Jag ville se ömheten leka i din blick igen och jag ville besvara den. Herre min gud, vad jag ville besvara den.

Du reste dig upp så fort att jag inte hann hindra dig. Du struntade fullständigt i att du var helt naken. Fast å andra sidan – varför skulle du bry dig? Mina närmaste grannar bodde en kilometer bort. Jag brydde mig inte heller utan reste mig upp och drog dig intill mig. Kände lukten av dig (second-hand-affär, granbarr, tryggt, hemma) blandat med doften av gräs och ville försvinna in i din famn för alltid. Den famn jag alltid betraktat som ett fängelse, det förhållande jag alltid ansett vara bojor – jag ville kasta mig in i det även om det skulle slå sönder mig. För vad som helst, vad som helst, var bättre än det du gav mig nu. Du besvarade inte ens min omfamning, du bara stod där stel som en pinne, orörlig, likgiltig, kall. Lika kall som blått.

Jag borrade mig in mot din hals, vågade inte möta din blick, orkade inte, klarade inte. Mina fingrar lekte med fjunet i din nacke, fjunet under alla de blonda lockarna. Att jag alltid tagit det där fjunet för givet, att jag aldrig insett att jag en dag skulle smeka det för sista gången. Jag ville inte att det skulle vara sista gången, försökte förtvivlat vira in mina fingrar i ditt hår så att vi inte skulle kunna slita oss ifrån varandra. Jag vet inte hur länge jag stod inborrad i din nacke och lekte med ditt hår men till sist började du slappna av. Även om du inte besvarade min omfamning blev du i alla fall lite mindre stel. Mina små lekar med ditt hår lugnade alltid ner dig. Du suckade uppgivet, som om allt hopp var ute, som om sista lågan dött.

”Det har jag alltid vetat och likförbannat har jag alltid älskat dig.”

Efter de orden började du skaka helt okontrollerat, föll ner på knä och begravde hela din värld i händerna som för att gömma dig från det som hänt den senaste tiden. Jag ville hålla om dig men jag kunde inte förmå mig själv att göra det. Det var som om din panik, din okontrollerade kärlek fick mig att se klart igen. Det här var bäst. Det fanns inget annat sätt. Din svaghet gjorde mig stark och jag insåg att det var så det alltid varit. Din svaghet för mig hade alltid stärkt mig medan den förminskat dig. Jag hade byggt upp min självkänsla på bekostnad av din lycka. Jag skämdes. En skam som förminskade mig och innan jag insett vad som hänt så satt jag på knä mittemot dig och vi grät i varandras armar. För första gången var vi likvärdiga, för första gången hade jag erkänt dig som en likvärdig genom att ge dig sanningen och ingenting annat.

Du lutade din panna mot min och vi var så nära att jag kunde räkna tårarna som fastnat på dina ögonfransar. Det fanns fem stycken. I dessa tårar speglades din blick och den var varken kall eller öm. Den var himmelsblå.