namid

Ett öga för ett öga. En del av Sverige brinner. I måndags sköts en man i sextioårsåldern ihjäl av polis. Jag vet inte vad som hände. Olika historier finns att höra överallt, några pratar om övervåld, andra om självförsvar. Jag lever inte i Husby, orsaken till det som händer just nu är inte min att bestämma. Jag tänker inte tala om arbetslösheten, utbildningen, utanförskap eller kapitalismens hårda grepp. Det är inte mina ord att yttra, men jag har annat jag vill säga.

”Försök förstå handen som kastar sten på polisen,”
uppmanar Svarta Pantrarna och jag vet att jag aldrig helt kommer kunna förstå. För jag vet inte hur det är. Jag vet ingenting. Men jag har också känt den frustration som vilar i varje revolutionär våldshandling, det hat som skakar ens lemmar och den yttersta besvikelsen inför det som påstås vara till för dig, för demokratin.

För ungefär ett år sen deltog jag i en demonstration emot de nedskärningar av skolan som skulle ske i Halmstad kommun. Mina lärare och flera elever hade ordnat denna demonstration för att vi skulle få säga vårt, för att politikerna verkligen skulle lyssna. Vi samlades utanför kommunhuset där politikerna höll möte om frågan. Det var en varm dag och ett av fönsterna till kommunhuset stod vidöppet på översta våningen där mötet hölls. Vi var redo, flera elever och lärare hade skrivit tal, vissa tänkte spela låtar och andra fanns bara med för att stödja, för att skrika, för att visa att vi finns här och vi vet vad vill – allt för att politikerna skulle lyssna. En av mina lärare stod framför folkmassan och talade i en mikrofon. Han uppmanade oss att visa att vi fanns här, att stämma upp i ett ljud, vilket ljud vi än ansåg passande för att visa politikerna att vi hade något att säga. Så vi skrek. Vi skrek emot kommunhuset, mot de som var valda av någon annan än oss för att styra vår framtid. Vi skrek oss hesa för demokratin, för känslan av att vi gjorde något, för att någon skulle lyssna. En gestalt närmade sig det öppna fönstret så vi skrek högre med en ton av hopp, en antydan till lycka – någon tänkte lyssna, kanske till och med föra en dialog med oss. Så vi skrek ännu högre, välkomnade förhoppningsfullt ett litet hopp.
Men förgäves, i samma stund som handen nådde fönstret drämdes det igen för att stänga ute vår röst. De som var valda att föra vår talan, ville inte ens lyssna till vad vi hade att säga.

Det var först efter demonstrationen som jag insåg vad som hänt. Först efter alla musikelevernas sånger, efter alla lärarnas tal, efter de dikter som lästs, efter de drömmar som formats insåg jag att politikerna hade inte hört ett ord. De hade stängt fönstret och valt att inte lyssna, innan vi ens hade fått chansen att säga något. Så där gick jag på stan, på väg bort från kommunhuset och insåg vad jag verkligen varit med om. Mina händer skakade så arg jag var, så besviken jag kände mig. Jag ville springa tillbaka till kommunhuset. Jag skulle ryckt upp dörren, sprungit uppför trapporna till högsta våning, sparkat in dörren till mötessalen, tagit första bästa politiker, tryckt upp den mot en vägg, lutat mitt ansikte så nära intill att jag känt dess andedräkt och ändå skrikit i dess ansikte ”Det här är min framtid!” så att hen säkert skulle lyssna.

Men det jag gjorde jag inte. Jag tog inte till våld, men efter det förstod jag varför folk gör det. Mina händer skakade, frustrationen brände, besvikelsen kvävde – jag hade nyss varit med om beviset för att Sverige inte är en äkta demokrati.

Nu är ännu ett bevis här igen och hånflinar mig rakt upp i ansiktet.

Om jag förstått det hela rätt så beror revolten i Husby bland annat på polisens mord på mannen i sextioårsåldern. Åtminstone är det denna händelse som ansetts vara startskottet för revolten, eller den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Efter att detta hade skett ordnades fredliga demonstrationer mot polisens övervåld. Om dessa fredliga demonstrationer blev det endast få reportage och media uppmärksammade det föga.
Därefter urartade det och har nu eskalerat och resulterat i en revolt som bland annat gestaltar sig genom stenkastning och bränning av bilar. Nu går det varken att sätta igång teve, dator eller radio utan att höra om Husby – upploppen, revolten, skadegörelsen, befrielsen i Husby. Rösterna är många och olika. Jag är emot våld i alla dess former, men jag känner också frustrationen. Varför är det först nu allt uppmärksammas så mycket? Varför kommer det tystas ner igen när bilarna förkolnat och stenkastarna har slutat kasta?

Alla vet att det är så det är, även Svarta Pantrarna:

”De vill inte höra era röster tala om polisvåld, om dåliga skolor, om bostäder som behöver renoveras, om nedlagda fritidsgårdar, om diskriminering. De vill se brinnande bilar, krossade rutor.”

Precis som allting annat i dagens värld är media till för att säljas. Media säljer nyheterna, snarare än rapporterar om dem. Den påstådda verkligheten är till salu som en actionfilm i tidningsformat. Allt i den här världen är till salu, det är därför bilar brinner. Demokratin säljs ut för halva reapriset när politikerna befinner sig så långt ifrån Husby dem bara kan. Så visst slåss människor, i frustration, i längtan efter att bli sedda och hörda, i den absoluta tron på förändring. Och det är inte rätt, men det är förståeligt. Ett öga för ett öga känns ju inte som någon större förlust, när världen redan agerar som om den vore både blind och döv.

Trots det tänker jag aldrig tystna, oavsett om någon lyssnar eller inte, och när ni drämmer igen fönstret framför mina desperata skrik tänker jag inte slå sönder fönsterrutan. Men jag förstår de som gör det.

 

Källa: http://www.aftonbladet.se/kultur/article16832905.ab