namid

Livet är ibland lite som abstrakt konst. Man vet egentligen inte riktigt vad det föreställer. Man vet inte ens om det är särskilt fint. Men alla säger att det är bra. Det är modernt och alla som anses ha lite klass betraktar det alltid som något vackert. I ensamma stunder, när småtimmarna kryper fram så stirrar man ibland på det och inser att det finns ju inget motiv, men man inbillar sig att en mängd olika saker gömmer sig i det där virrvarvet av färger. Vissa nätter känns motivet som de obehagligaste monster, mardrömslika scenarion och ångest på bild. Medan andra nätter kan man se ett leende mitt i bilden, från ingenstans, ur ingenting, som bara ler åt allt som kommer i dess väg. Så inser man helt plötsligt att de finkulturella tanterna på livets topp har fel. Det är inte fint. Men så inser man att det är inte fult heller. Det bara är. Det är abstrakt konst och motivet får man bestämma själv.

En film av min fina vän Simona Karlsson, från när jag deltog i Hallandsuttagningen i Poetry Slam, en tävling där man framför sina egna dikter och sedan utdelas poäng av slumpmässiga domargrupper i publiken. Det gick bättre än jag vågat hoppas. Jag vann och gick vidare till Hallandsfinalen den femtonde april där jag ska tävla om en plats i Sm. 

Det här är den första dikt jag darrande framförde i två delar, medan mina tarmar knöt ihop sig av nervositet inför att för första gången någonsin stå på scen och framföra mina dikter inför totala främlingar. 
Dikten heter Spela roll