namid

Förord: Denna korta novell är egentligen inte novell, utan en början. En början på något mer, något mindre eller något icke-existerande, jag vet inte. Jag vet bara att det är en början. En början som börjar såhär: 

Om jag skulle beskriva livet med ett enda ord, så skulle det ordet vara: uthärdligt. För det är så det är. Det går att härda ut var minut som passerar, var händelse som utspelas. Men om detta av någon anledning skulle förändras, om jag en dag skulle finna att livet inte längre går att härda ut – då gäller det att ha en reservplan.

Jag har aldrig sett mig själv som en deprimerad människa och absolut inte självmordsbenägen. Men till skillnad från de flesta människor så ser jag inte självmord som en sista utväg, utan istället som ett alternativ.

Jag tänker ofta på hur jag skulle göra det. Ibland kommer jag ner till Malmös tågstation bara för att sätta mig på en bänk och stirra in i tågtunneln som tågen ankommer från. Det skulle vara så enkelt att hoppa ut från perrongen. Jag skulle hoppa ut framför fem-tåget, när de flesta människor är på väg hem från jobbet och tågstation är fylld av människor. Jag gillar tanken på de höga sorlet av människoröster, den pirrande förväntan i bröstet, de skånska rösterna i högtalaren som meddelar att tåget ankommer till spår tre om fem minuter, döden är på väg, det svarta hålet i tunneln som stirrar tillbaka på mig och plötsligt ett ljus som växer sig större, sorlet i människomassan, ljuset blir större, rösterna högre, ett steg utför, ett starkt ljussken och sedan – tystnad, när tåget tar mig vidare.

Men när tåget väl passerat står jag alltid kvar på perrongens och stirrar in tunneln. Det ligger ingen blodig kropp på spåret, det hörs inga upprörda, skrämda röster som viskar om den som hoppade från perrongen på Malmö tågstation. Allt är som vanligt. Idag också.
Jag vänder mig om och går mot rulltrappan, på väg upp ur underjorden för att möta livet, det ännu uthärdliga livet. Bredvid mig i rulltrappan står en ung kvinna med alldagligt utseende. Hon fixerar mig nyfiket med blicken och jag skruvar lite besvärat på mig.
”Det är något speciellt med rulltrappor, eller hur?” säger hon plötsligt och hennes vardagligt blåa blick tränger igenom mig på ett sätt som blåa vardagliga blickar inte borde ha förmågan att göra. Jag skruvar ännu lite mer på mig och stämmer in med ett ”mm...” utan att riktigt veta vad jag håller med henne om.

”Om jag någonsin skulle definiera mänskligheten med en kort och enkel berättelse, skulle den berättelsen handla om en rulltrappa,” fortsätter hon. ”En trasig rulltrappa och en man som åker i den när den plötsligt stannar. Sedan står mannen där i rulltrappan utan mat och vatten, tills han en dag dör av hunger och uttorkning.”

Jag vänder mig mot kvinnan och iakttar henne frågande. Historien är ju skrattretande. ”Varför gick han bara inte uppför rulltrappan själv?”

”Ja, det är ju det som är frågan,” säger hon och ler ett leende som verkar vänligt, sorgset och en aning hopplöst på samma gång. Jag drabbas av en känsla av förståelse, som om alla livets frågor besvaras av hennes leende, som om motsägelsefullhet i mitt inre speglas så till grad av hennes leende att jag överrumplas av känslan av att se mig själv utifrån. Om jag skulle definiera mänskligheten med en berättelse, skulle den berättelsen handla om en rulltrappa. En trasig rulltrappa och en man som åker i den när den plötsligt stannar. Sedan står mannen där i rulltrappan utan mat och vatten, tills han en dag dör av hunger och uttorkning. Kanske är det inte en så skrattretande historia ändå, för kanske är det inte historien i sig som är skrattretande, kanske är det något annat. Jag vänder mig om mot kvinnan, men när jag väl vaknat upp ur mina tankar har hon redan försvunnit i mängden av människor.