namid -

nuförtiden

Nuförtiden tar vi ofta vägen över järnvägsspåret. Han föredrar det. På så vis slipper vi gå genom tunneln som han undviker så mycket. Det har någonting med ekona att göra. Han brukar kalla dem skrik ur det förgångna. För honom finns det ingen mening med att gräva i det förflutna. Han påstår att det bara får en att upprepa sina misstag. Kanske är det därför han blir så arg när jag kollar i de gamla fotoalbumen. För honom finns det igen mening i det, men jag vill inte glömma din blick.

Vi är över järnvägsspåret nu och går på storgatan förbi skyltfönsterna. Det hänger julstjärnor i alla fönster och till och med adventsljusstakar i vissa. Jag kan inte hjälpa att det gör mig varmare inombords. Jag har alltid haft svårt för mörkret som infinner sig under vinterhalvåret. Det känns alltid så kompakt och evigt, som om tristessen fått en skepnad. Med julstjärnor blir allt lite enklare, så länge det finns ett lite varmare ljus än skenet från en blek månskärva blir det åtminstone lite lättare att låta bli fotoalbumen. Det är ytterliggare något som gör att vinterhalvåret skrämmer mig - månen är faktiskt mycket blekare då. Under sommaren finns det åtminstone en gnutta värme i dess sken, ibland till och med en lätt rödaktig ton. Men på vintern är den blek, nästan vit som skellett.

Vi går förbi Åhléns, där hänger till och med glitter i fönsterkarmarna. Han muttrar något om att han tycker det är löjligt, det är ju bara november än så länge. Jag svarar inte utan nickar bara tyst. Det var längesen nu som vi behövde svara varandra. I början var det något vackert, att bara kunna gå tysta bredvid varandra i ett stills medspel. Det var som om orden inte var tillräckligt stora för att uttrycka de känslor som fanns mellan oss. Nu är det som om orden inte är tillräckligt små. Eller kanske finns dem inte ens längre. Kanske försvann orden med dig. Du bar på så många och du visste alltid hur du skulle använda dem. Han brukade säga att du en dag skulle bli en stor talare, den nya Martin Luther King. Vi pratade aldrig om vad det var du skulle säga, vi visste bara att du skulle säga det. Det är något jag saknar med fotona, i dem kan jag inte höra din röst. Kameran kunde aldrig fånga dina ord eller ditt tonfall. Jag önskar att jag hade köpt en filmkamera.Då hade jag till och med kunnat filma ditt första ord.

Pappa. Jag blev så glad när du sa det, kanske borde jag ha blivit sårad över att det var pappa och inte mamma, men det fanns ingen tanke på det. Jag visste redan från början att ert förhållande var speciellt, att jag aldrig skulle kunna dela det band med dig som du hade med honom. Jag brukade betrakta er från köksfönstret när ni gav er iväg på era långa promenader. Ni brukade alltid gå på morgonen, så tidigt som möjligt, helst när ingen annan var ute på vägarna. Ibland på helgerna kunde ni träffa på någon ungdom på väg hem från efterfesten som stannade och pratade. Jag minns hur du kunde komma hem efter såna helgpromenader, helt upprymd, och berätta om varje människa som om den vore en guldklimp. Du hade ett intresse för alla människor, du såg något vackert i varenda en, även de druckna, trötta ungdomar ni ibland stötte på. Han däremot, hade alltid en ganska orolig uppsyn när ni kom hem efter att ha mött någon nattlig vandrare. Som helnykterist ansåg han väl det olämpligt att hans barn skulle stifta bekantskap med fulla ungdomar. Men du pratade med alla, det gick inte att hejda dig och så vackert du talade. Du visste om det själv också. Du brukade alltid vilja gå i tunnlar och skrika så att du sedan kunde möta ekot av din egen röst. du påstod att enda sättet att lära känna sig själv var att tala med sig själv. jag förstod aldrig hur den sortens klarhet kunde uppkomma i ett trettonårigt barns tankar. Men det gjorde den och i tunnlarna gick du och skrek. På den tiden han inget emot tunnlar. Han gick glatt med dig vart du än ville. Men jag antar att skriken ur det förgångna inte var lika plågsamma då. Nu är det annorlunda. Allt är annorlunda. Nu har våra rädslor fängslat oss, istället för din röst.

Vi börjar närma oss. Han tar min hand i sin och jag rycker den åt mig utan att tänka mig för. Först efteråt inser jag vad jag har gjort och att jag inte borde ha gjort det. Vi har bara pratat om det som hände en gång, bara en enda gång. Det var han som tog upp det. Tystnaden hade varit så tung och så lång mellan oss att den blivit till en normalitet, den kändes evig. Därför blev jag rädd när han bröt den, när han ställde sig rakt framför mig och mötte min blick. Hans ögon lyste på något sätt, det liknade skenet från en måne. Jag minns att jag vek undan blicken, stirrade rakt ner i golvet medan han talade. Jag kan inte minnas att jag någonsin mött hans blick igen efter det. Han frågade om jag anklagade honom för det som hänt, om jag tyckte det var hans fel att vår son var död. Jag blev helt paff. Det var precis vad jag hade gjort, men inte trodde jag att han någonsin skulle ta upp det, som förstenad stod jag och nickade, vågade inte svara. Det var upp till honom att fortsätta. Jag vet, jag anklagar dig också. Det var det enda han sa, sedan gick han. Tystnaden som sedan la sig mellan oss var precis lika tung, men någonting hade förändrats i den. Ljudet av tystnaden hade ändrat tonläge. Nu hade vi sagt allt vi behövde säga, vi hade lyft stenar från våra bröst och sedan insett att de fortfarande var lika tunga. Vi behövde inte tala mer, nu kunde tystnaden verkligen bli evig.

Tystnaden mellan oss fylldes dock av annat, alarmen från väckarklockor, ljudet av motorn från bilen på väg till jobbet, chefens chat, kollegornas prat, teverutans skratt, vardagsrutiner som föll in i gamla mönster även om livet aldrig verkligen återställde sig. Skriken ur det förgångna överröstar allt, oavsett om vi befinner oss i tunnlar eller inte. Kanske blev hela livet till en tunnel i samma stund du försvann.

När vi kommer fram till graven känns det overkligt. Det känns som om de två år som ligger mellan oss och din död inte existerar, som om oavsett hur lång tid som går kommer det aldrig finnas mer än några sekunder mellan oss och ditt sista andetag. En måne har börjat leta sin väg genom molnen. Den är blek. Lika blek som din fars blick, som din sönderknarkade hy månaderna innan du försvann helt, som din kropp som låg där i konstiga vinklar på stationen, som ljuset från tågets lampor när de rasade emot dig, som skellett. Jag kan inte andas. När jag faller ihop framför din grav rör han inte ens mig. Han bara står över min kropp och stirrar förbi på den grav som höjer sig över hans son. Jag skriker fast jag vet att han inte hör mig, det är bara skriken ur det förgångna som hörs. Jag kommer aldrig kunna överrösta dem. Han kommer aldrig någonsin höra mig igen.

När vi går därifrån har vi bestämt oss. Vi ska skiljas.

Automatiskt, som vi om vi bestämt det som en symbolisk aktion, tar vi olika vägar hem. Han går längs järnvägsspåret, medan jag tar vägen genom tunneln. Det är konstigt ändå hur han klarar av att se järnvägsspår, när det var på ett sånt hans son dog, men inte vill gå i tunneln där han såg sin son så lycklig. Kanske är skratten mer plågsamma att minnas än tårarna, när man vet att det är skratten man aldrig kommer uppleva igen? Jag sätter mig ner i mitten av tunneln, det är ingen ute vid den här tiden. Vi tog en morgonpromenad, precis som ni brukade göra. I samma stund som jag sätter mig ner hör jag dock fotsteg. Det kommer någon i början av tunneln. Det är en ung man. Han ser trött ut, inte konstigt, det är söndag. Klockan är inte mer än 6. Han är på väg hem. När han går förbi mig slås jag av er likhet. Han har samma gångstil som du, bekymmerslös och tung på samma gång. Han går ut ur tunneln, omsluts av ett morgonljus som nyss börjat skina, ett varmt ljus. Jag inser att det finns ett slut på tunneln ändå, reser mig upp och börjar gå.

2013-11-24 @ 12:06:42 Permalink att skriva Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vi mot världen

det låter som kärleksklyscha

inte sant

men om det är det

ni kallar kärlek tror jag inte vi

känner likadant

för kärlek kan omöjligt handla

om att komma närmare varandra

genom att distansera sig från andra

2013-10-07 @ 00:52:00 Permalink att skriva Kommentarer (1) Trackbacks ()

En blind värld till salu

Ett öga för ett öga. En del av Sverige brinner. I måndags sköts en man i sextioårsåldern ihjäl av polis. Jag vet inte vad som hände. Olika historier finns att höra överallt, några pratar om övervåld, andra om självförsvar. Jag lever inte i Husby, orsaken till det som händer just nu är inte min att bestämma. Jag tänker inte tala om arbetslösheten, utbildningen, utanförskap eller kapitalismens hårda grepp. Det är inte mina ord att yttra, men jag har annat jag vill säga.

”Försök förstå handen som kastar sten på polisen,”
uppmanar Svarta Pantrarna och jag vet att jag aldrig helt kommer kunna förstå. För jag vet inte hur det är. Jag vet ingenting. Men jag har också känt den frustration som vilar i varje revolutionär våldshandling, det hat som skakar ens lemmar och den yttersta besvikelsen inför det som påstås vara till för dig, för demokratin.

För ungefär ett år sen deltog jag i en demonstration emot de nedskärningar av skolan som skulle ske i Halmstad kommun. Mina lärare och flera elever hade ordnat denna demonstration för att vi skulle få säga vårt, för att politikerna verkligen skulle lyssna. Vi samlades utanför kommunhuset där politikerna höll möte om frågan. Det var en varm dag och ett av fönsterna till kommunhuset stod vidöppet på översta våningen där mötet hölls. Vi var redo, flera elever och lärare hade skrivit tal, vissa tänkte spela låtar och andra fanns bara med för att stödja, för att skrika, för att visa att vi finns här och vi vet vad vill – allt för att politikerna skulle lyssna. En av mina lärare stod framför folkmassan och talade i en mikrofon. Han uppmanade oss att visa att vi fanns här, att stämma upp i ett ljud, vilket ljud vi än ansåg passande för att visa politikerna att vi hade något att säga. Så vi skrek. Vi skrek emot kommunhuset, mot de som var valda av någon annan än oss för att styra vår framtid. Vi skrek oss hesa för demokratin, för känslan av att vi gjorde något, för att någon skulle lyssna. En gestalt närmade sig det öppna fönstret så vi skrek högre med en ton av hopp, en antydan till lycka – någon tänkte lyssna, kanske till och med föra en dialog med oss. Så vi skrek ännu högre, välkomnade förhoppningsfullt ett litet hopp.
Men förgäves, i samma stund som handen nådde fönstret drämdes det igen för att stänga ute vår röst. De som var valda att föra vår talan, ville inte ens lyssna till vad vi hade att säga.

Det var först efter demonstrationen som jag insåg vad som hänt. Först efter alla musikelevernas sånger, efter alla lärarnas tal, efter de dikter som lästs, efter de drömmar som formats insåg jag att politikerna hade inte hört ett ord. De hade stängt fönstret och valt att inte lyssna, innan vi ens hade fått chansen att säga något. Så där gick jag på stan, på väg bort från kommunhuset och insåg vad jag verkligen varit med om. Mina händer skakade så arg jag var, så besviken jag kände mig. Jag ville springa tillbaka till kommunhuset. Jag skulle ryckt upp dörren, sprungit uppför trapporna till högsta våning, sparkat in dörren till mötessalen, tagit första bästa politiker, tryckt upp den mot en vägg, lutat mitt ansikte så nära intill att jag känt dess andedräkt och ändå skrikit i dess ansikte ”Det här är min framtid!” så att hen säkert skulle lyssna.

Men det jag gjorde jag inte. Jag tog inte till våld, men efter det förstod jag varför folk gör det. Mina händer skakade, frustrationen brände, besvikelsen kvävde – jag hade nyss varit med om beviset för att Sverige inte är en äkta demokrati.

Nu är ännu ett bevis här igen och hånflinar mig rakt upp i ansiktet.

Om jag förstått det hela rätt så beror revolten i Husby bland annat på polisens mord på mannen i sextioårsåldern. Åtminstone är det denna händelse som ansetts vara startskottet för revolten, eller den sista droppen som fick bägaren att rinna över. Efter att detta hade skett ordnades fredliga demonstrationer mot polisens övervåld. Om dessa fredliga demonstrationer blev det endast få reportage och media uppmärksammade det föga.
Därefter urartade det och har nu eskalerat och resulterat i en revolt som bland annat gestaltar sig genom stenkastning och bränning av bilar. Nu går det varken att sätta igång teve, dator eller radio utan att höra om Husby – upploppen, revolten, skadegörelsen, befrielsen i Husby. Rösterna är många och olika. Jag är emot våld i alla dess former, men jag känner också frustrationen. Varför är det först nu allt uppmärksammas så mycket? Varför kommer det tystas ner igen när bilarna förkolnat och stenkastarna har slutat kasta?

Alla vet att det är så det är, även Svarta Pantrarna:

”De vill inte höra era röster tala om polisvåld, om dåliga skolor, om bostäder som behöver renoveras, om nedlagda fritidsgårdar, om diskriminering. De vill se brinnande bilar, krossade rutor.”

Precis som allting annat i dagens värld är media till för att säljas. Media säljer nyheterna, snarare än rapporterar om dem. Den påstådda verkligheten är till salu som en actionfilm i tidningsformat. Allt i den här världen är till salu, det är därför bilar brinner. Demokratin säljs ut för halva reapriset när politikerna befinner sig så långt ifrån Husby dem bara kan. Så visst slåss människor, i frustration, i längtan efter att bli sedda och hörda, i den absoluta tron på förändring. Och det är inte rätt, men det är förståeligt. Ett öga för ett öga känns ju inte som någon större förlust, när världen redan agerar som om den vore både blind och döv.

Trots det tänker jag aldrig tystna, oavsett om någon lyssnar eller inte, och när ni drämmer igen fönstret framför mina desperata skrik tänker jag inte slå sönder fönsterrutan. Men jag förstår de som gör det.

Källa: http://www.aftonbladet.se/kultur/article16832905.ab

2013-05-24 @ 17:32:00 Permalink att skriva Kommentarer (1) Trackbacks ()

barnslig

Hon är för gammal. Ändå fortsätter hon gunga, högt tills ilandet i magen övergår i illamående och känslan av att flyga förbyts till längtan efter att falla. Kängorna avtecknar sig mot det starka ljuset på himmeln och hon kisar. Det är vackert och hon känner för att kräkas. Ändå fortsätter hon gunga.

Lekplatsen är tom sånär på hon och en liten pojke som sparkar boll mot klätterplanket. Han spanar mot henne ibland. Hon är tonåring, mycket äldre än honom. Kanske till och med äldre än hans storebror. Hon bär nätstrumpbyxor och en stor jacka i brunt skinn. Hennes hår är blont och lockigt, ögonen svartmålade. Han känner sig liten, för liten.

För en stund slutar hon gunga och sitter still på gungan för att tända en cigarett. X antal gånger har x antal olika mammor bett henne att sluta röka sina x antal cigaretter på lekplatsen med x antal ungar. X antal gånger har hon ignorerat dem. Hon andas in röken, föreställer sig hur den letar sig in i hennes lungor, ut i blodet, in i celler, nikontinkicken som tar sig till hjärnan. Hon blundar. Hon behöver inte längre kräkas.

Ett hostande får henne att öppna ögonen igen. Den lilla pojken står framför henne och det verkar som om hon råkat blåsa ut röken rakt i ansiktet på honom. Hans små blåa ögon är blanka av tårar och han hostar vilt. Hon betraktar honom lugnt, ber inte om ursäkt, ungjäveln var inte tvungen att ställa sig framför henne. Hans tröja är lite för stor, vilket gör att han ser ännu mindre ut än vad han faktiskt är - hon tror knappast han är äldre än sju bast. Det är inte förrän han slutat hosta som han upptäcker att hon betraktar honom. Med en rodnad på kinderna kollar han förläget ner i marken och vrider på sig.

"Vill du bli ihop med mig?" säger han med blicken riktad mot marken.

Hon skrattar inte, men hon svarar inte heller. Hennes tystnad är total och han fortsätter att envist betrakta sandkornen på marken vilket är tur för annars skulle han se den delvis roade och delvis föraktfulla blicken hon ger honom.

Kängan pressar ner cigarretten mot marken och kväver glöden, hon har rökt klart och reser sig för att gå. Kvar står pojken med blicken mot marken. Hon vänder sig om precis innan hon når asfaltsvägen och skriker:

"Ja förfan, vi kan bli ihop! Bara jag slipper komma hem på söndagsmiddag hos svärföräldrarna mina, päron brukar inte gilla mig!" Sedan skrattar hon och går därifrån.

Kvar står pojken och trots att han inte förstår varför hon helt plötsligt började prata om päron så ler han, för än är han för liten för att förstå ironi.

2013-04-28 @ 16:19:55 Permalink att skriva Kommentarer (0) Trackbacks ()

En nyans av blått

Jag tvingar mig själv att se in i hönans små ögon när jag höjer yxan. Dem är gråa, som sten. När jag var liten fick jag lära mig att man ska kunna döda det man äter. Jag står fast vid det. Man ska kunna döda det man äter och man ska kunna se den man dödar. Man måste kunna se livet släckas i dess ögon, se hur gnistan försvinner, man måste veta vad som krävs. Därför stirrar jag in i dess ögon. Fast jag ville springa, skrika, kräkas, bort, försvinna från yxan i min hand, hönan liggandes på stubben och pappas grepp om dess hals. Men jag står kvar där bredvid pappa och stirrar in i de små ögonen, ser ett stråk av en blå nyans i de gråa irisarna och låter yxan falla.

Det går så lätt. Utan svårighet är hönan halshuggen och pappa håller ett stadigt grepp om dess kropp så att den inte ska vrida sig i dödskramper. Men jag ser det inte. Jag ser inte avskildheten mellan huvud och kropp, jag ser inte det så tydliga beviset för det ultimata slutet. Jag ser bara hönans gråa ögonen som ännu stirrar tillbaka på mig. Jag ser den blåa nyansen och jag hugger igen, igen och igen. Livsgnistan släcks aldrig, den oföränderliga blicken hånar mig med sin gråa nyans. Pappa drar förskräckt undan händerna och befriar den krampande kroppen, men den får ingen chans att fly för jag hugger och hugger. Hugger sönder hela kroppen, styckar halsen. Blodet skvättar över både mig och pappa men jag ser inte det. Jag känner det inte. Jag ser inte hur pappas grönrutiga skjorta färgas röd, hans förskräckta blick, jag känner inte smaken av järn i min mun. Jag ser bara den blåa nyans i hönans blick.

När jag återigen höjer yxan siktar jag in mig på hönans huvud, ögonen måste bort. Då jag i stillhet tar sikte på ögonen tar pappa tillfället i akt och griper tag i min arm och vrider yxan ur mitt förvånansvärt hårda grepp. Förvånad stirrar jag på honom. Först nu känner jag tårarna på mina kinder, upptäcker hur dimmig min blick har blivit. Pappas min är sammanbiten. Han betraktar mig under tystnad och jag förminskas till något jag aldrig trott att jag var. När jag vänder blicken mot hönan inser jag att jag har förstört den. Kroppen är för trasig för att kunna plockas och ätas. Under tiden som jag betraktar den avlägsnar sig pappa utan ett ord med yxan i ett stadigt grepp. Han lämnar mig där med den förstörda, blodiga, döda hönan och ensam står jag kvar och stirrar. Och med gråa ögon med ett stråk av en blå nyans stirrar den tillbaka. Jag höjer en yxa jag inte har och känner mig som den mördare jag är.

2013-04-27 @ 21:49:01 Permalink att skriva Kommentarer (0) Trackbacks ()

Abstrakt konst

Livet är ibland lite som abstrakt konst. Man vet egentligen inte riktigt vad det föreställer. Man vet inte ens om det är särskilt fint. Men alla säger att det är bra. Det är modernt och alla som anses ha lite klass betraktar det alltid som något vackert. I ensamma stunder, när småtimmarna kryper fram så stirrar man ibland på det och inser att det finns ju inget motiv, men man inbillar sig att en mängd olika saker gömmer sig i det där virrvarvet av färger. Vissa nätter känns motivet som de obehagligaste monster, mardrömslika scenarion och ångest på bild. Medan andra nätter kan man se ett leende mitt i bilden, från ingenstans, ur ingenting, som bara ler åt allt som kommer i dess väg. Så inser man helt plötsligt att de finkulturella tanterna på livets topp har fel. Det är inte fint. Men så inser man att det är inte fult heller. Det bara är. Det är abstrakt konst och motivet får man bestämma själv.

2013-03-11 @ 00:29:02 Permalink att skriva Kommentarer (0) Trackbacks ()

Det spelade roll

En film av min fina vän Simona Karlsson, från när jag deltog i Hallandsuttagningen i Poetry Slam, en tävling där man framför sina egna dikter och sedan utdelas poäng av slumpmässiga domargrupper i publiken. Det gick bättre än jag vågat hoppas. Jag vann och gick vidare till Hallandsfinalen den femtonde april där jag ska tävla om en plats i Sm.

Det här är den första dikt jag darrande framförde i två delar, medan mina tarmar knöt ihop sig av nervositet inför att för första gången någonsin stå på scen och framföra mina dikter inför totala främlingar.
Dikten heter Spela roll

2013-03-06 @ 20:13:00 Permalink att skriva Kommentarer (2) Trackbacks ()

Knappnålen föll aldrig

Vi ses på bussen. Självklart. För någonstans mittemellan att evolutionsteorin fastslog att vi svenskar ska vara blekfeta och finniga 350 dagar om året, så bestämde den även att alla våra pinsammaste ögonblick i livet ska ske på bussar.

Jag har inga pengar på resekortet och där står du som en ängel fallen från skyarna och sa att det är ingen fara det kan du betala självklart ska du bjuda på det är bara roligt vi är ju gamla vänner inget att tänka på och DRA ÅT HELVETE. Som alltid ska du vara den mest storsinta människan av oss två. Du har övertaget redan innan vi hälsat och nu finns det inte mycket annat för mig att göra än att sätta mig intill dig och fråga hur allt är.

”Det är bra. Jag kom ju in på högskolan nu i våras, så det är ju bara att börja packa och bege sig till Malmö. Självklart kommer jag sakna vännerna, men du vet hur det är, ibland får man ge upp det lilla för det stora, och jag kommer ju träffa alla ändå. Mamma och pappa tycker ju det är så roligt, även om...” och ytterliggare en harang om hur ditt liv flyter på, om hur bra allt ska bli och hur lysande framtida utsikter riktigt bländar sönder dina näthinnor. Ungefär efter två minuter och hundra femtio olika sätt att säga ”jag-är-så-lycklig-att-jag-lever” börjar trumvirveln slutligen signalera att finalen är kommen och med ett leende på läpparna spänner du dina äckligt nyfikna ögon i mig och frågar ”Så, hur är ditt liv nuförtiden?”

Jo, tackar som frågar. Jag sitter ivrigt och väntar på villa, volvo, vovve, världssvält. Tackar fan som frågar.

”Det är bra,” svarar jag.

Din nyfikna blick slocknar för en kort sekund och det förbannade leendet kommer av sig av mitt korta svar. Men sedan lyser du upp ännu värre än förut, som om en glödlampa bosatt sig i ditt huvud och bränt sönder varenda en av dina förbannade hjärnceller med förmågan att registrera världen och inse att den inte är så vacker som du tror. Med ett leende större än någonsin säger du: ”Vad himla härligt alltså!”

Det är nästan så härligt att man dör.

Jag ler som svar, för mycket mer finns egentligen inte att säga. Tystnaden som följer verkar lägga sig i hela bussen och fylla varenda en av våra medpassagerare med en oförklarlig längtan efter en fallande knappnål. Det är så äckligt pinsamt tyst. Till min glädje känner jag att du blir spänd av den obekväma tystnaden. Även genom lager av vinterkläder kan jag känna hur din kropp spänns till bristningsgränsen och din nervositet ilar genom dina vener. Den sommar vi spenderade var så varm att din arm alltid var naken.

Hör du knappnålen falla när jag skriker?

Du hör ingenting, det gjorde du aldrig och när du vänder dig om är det inte för att fråga hur jag verkligen mår, utan för att fråga vad jag planerar inför framtiden då. Jag tänker på ett kasst kassajobb på ica söndrum, rädslan inför att inte veta någonting och ett ilsket cv-skrivande där tangentbordet går sönder i vrede.

”Du vet hur jag är. Jag tar dagen som den kommer.”

”Det har du alltid gjort,” svarar du och jag känner ett stråk av sorg och en bomb av ilska när du ens antyder att du känner mig, att du har någon som helst aning om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Vi når rödljusen vid korsningen.

Det visar sig att busschauffören är ny på jobbet och ledningen har glömt att kontrollera hans färgseende. Han kör mot rött och blir påkörd på vänstra sidan av en lastbil. Du sitter intill fönstret och lastbilen träffar precis vid vårt säte. Dina vackra blå ögon trycks ut ur sina hålor i en slags absurd serieliknande scen och jag hör hur din nacke knäcks av trycket från kollisionen. Ditt blod stänker på mitt ansikte och jag känner smaken av järn på min tänder när jag ler.

Du ler igenkännande och varmt. I tystnad förbannar jag busschaufförens perfekta färgseende. Du ser med ens lite osäker ut och kollar ner på dina händer som plötsligt börjat vrida sig. Du gnider dina fingrar mot varandra som du alltid gör när du är nervös. Jag känner en ofrivillig tillgivenhet inför dina igenkännliga brister.

”Jag ska av på nästa hållplats,” säger du sedan och trycker på stoppknappen. Jag tar min ryggsäck i knät och flyttar benen så att du ska kunna komma förbi, men du reser dig inte upp. Istället flyttar du närmare och viskar i mitt öra.

Jag förbannar dig. När jag nyss hade träffat dig var att viska i mitt öra det enda du behövde göra för att få den att stå.

”Vi hade i alla fall tur med vädret,” viskar du innan du reser dig upp och skyndar ut ur bussen.

Jag förstår inte riktigt vad du menar, men nu när du flyttat dig från fönsterplatsen så kan jag känna värme mot min kind. Solen skiner.

2013-02-21 @ 22:21:00 Permalink att skriva Kommentarer (1) Trackbacks ()

genom solglasögonen, kristaller och en kameralins

Genom solglasögon är vi tragiskt uppenbara

genom en kristall blir ögonen kristallklara

vi är inte personlighetskluvna, vi är bara aldrig ensamma

2013-02-15 @ 20:40:12 Permalink att skriva Kommentarer (0) Trackbacks ()

Nu

Jag lever ett helt liv på några få dagar, skriver meningar om det som var och det som är, för att förstå det som känns.

Men månen ler och det gör jag också.
I vår ska jag dansa uppför Londons gator.

2013-02-12 @ 22:04:00 Permalink att skriva Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tristess

Det är något i luften, något grått. Det påminner om dimma, fast tätare och gråare. Kanske är det askan från ett vulkanutbrott - askan från brända drömmar som svävar i himmelns näste. Fast innerst inne vet jag att det inte är det. För när jag nämner dess existens kan jag se höjda ögonbryn och frågande blickar. Jag vet varför de undrar - det är bara jag som ser den formlösa gråa massa som svävar i luften likt en hägring. Egentligen känner jag nog den mer än jag ser den. Jag känner den när jag andas. I luften är den lätt som syre, men när den når mina lungor blir den tung som bly. Trots sin tyngd letar den sig ut i mitt blod, förs vidare till var cell i min kropp. Varje cell blir tung. Hjärnan blir orkelös, viljelös men ack, ännu så drömmande. Varje dröm blir dock oidentifierbar och därför även oförverklig. Det enda jag vet är att det är en dröm om något annat än det som är.

Den där formlösa gråa massan som svävar i luften, men blir tung i bröstet. Det där bara jag ser - egentligen vet jag vad det är, men jag önskar att det vore något annat.

Det är den där känslan av otillräcklighet, den där känslan som är för tung för att sväva, men gör det ändå. Det är den knaprande stressen som äter upp en inne ifrån, som borde ätit upp hela mänskligheten, men ändå finns vi kvar. Det är den där tråkigheten som jämt gör sig påmind, men som alltid bör glömmas bort.

Det är tristess.

2013-01-24 @ 00:03:27 Permalink att skriva Kommentarer (0) Trackbacks ()

Världen från ett tågfönster

Jag kunde inte undgå att lägga märke till att hon låtsades sova när tågkonduktören kom för att kolla biljetterna. Redan när jag gått på tåget hade jag sett henne. Så väl påbyltad som hon var mot vintern var det egentligen svårt att bedöma hennes utseende, men jag kunde inte tänka mig att hon var särskilt vacker under alla sina lager av kläder. Hon bar en halsduk med huva som hon dragit ner långt över huvudet så att man endast kunde skymta delar av hennes ansikte och rocken hon bar dolde alla de spår av kvinnlighet som kunde finnas. Ändå var det svårt att slita blicken ifrån henne. Hon hade en intressant utstrålning, som om hon inte brydde sig om resten av världen och knappast kunde tänka sig att resten av världen brydde sig särskilt mycket om henne, men just därför verkade hon ha bestämt sig för att ta så mycket plats i den som möjligt. Hon satt i första klassens sektion halvt liggande mot fönstret med fötterna på sätet bredvid sig – skorna hade hon tagit av.

”Nej, jag har ingen biljett och ja, det är därför jag låtsas sova.”

Konduktören hade lämnat vagnen och förmodligen hade jag stirrat lite för länge på henne för att inte dra uppmärksamhet till mig. Dessutom var vi ensamma i första klassens sektion.

”Fast egentligen har jag en biljett, fast inte till första klass.”

Jag visste inte vad jag skulle svara, men väluppfostrad som jag var ville jag inte bara sitta tyst.

”Okej,” blev därför mitt tråkiga och en aning fåraktiga svar.

Det verkade i alla fall vara tillräckligt med svar för henne, för uppmuntrad av min uppmärksamhet reste hon sig upp och flyttade till sätet bredvid mig. Hon tog upp en påse med några slags nötter och började helt ogenerat att ljudligt knapra på dem medan hon fortsatte prata.

”Det är konstigt egentligen – att det finns olika klasser på ett tåg. Standard och första klass. Jag som trodde Sverige försökte kämpa emot ett klassamhälle. Ändå ska vi skiljas från varandra till och med på tåget.”

Jag skruvade lite på mig där jag satt, obekväm av tanken på min slätstrukna kostym och svarta portfölj. I många ögon var jag väl överklassen personifierad. Därför kunde jag inte hjälpa att jag antog att hon pikade mig med sina ord och sedan kände mig tvungen att försvara det hon smutskastade.

”Ja, men det är väl ändå bra med valfrihet? Sverige ska ju även vara ett möjligheternas land, där man har rätt att göra val. För att kunna välja måste det ju finnas olika alternativ. Annars är det väl inte ett fritt land?”

”Hur många gånger har egentligen inte, så kallade, demokratier förväxlat frihet och valfrihet? Det är ju just snyggt. Det talas alltid om val och möjligheter som om det vore tecken på frihet. Men i den äkta ekonomins anda ska ju denna frihet bara gälla de som har pengar nog att köpa den, eller hur? Och äkta frihet är väl ändå inte att välja mellan alternativ, utan istället att skapa sina egna alternativ?”

Det var sällan jag diskuterade politik, annat än på fyllan, och det var nog första gången jag i nyktert tillstånd gjorde det med en främling. Jag måste tyvärr säga att jag kände mig allt annat än bekväm. Dessutom verkade den nötknaprande kvinnan vara min raka motsats med sina radikala och en aning kommunistiska idéer. Jag bestämde mig för att försöka lätta upp stämningen.

”Du är alltså emot valfrihet? Kan det möjligtvis var Josef Stalins dotter jag delar tågvagn med?” Allt sa jag med glimten i ögat, men hon såg inte road ut. Jag fortsatte desperat. ”Du är alltså kommunist?”

”Jag är människa,” svarade hon kyligt. ”Men om du vill förvilla dig bort i politik så var så god, men i så fall tror jag inte att vi har mer att diskutera. Jag ville diskutera mänskliga frågor, livet och den lilla människans sanning. Men om du hellre vill se produktionsenheter, statistik och åsiktsfack – låt inte mig hindra dig.”

Nu var jag bara förvirrad.

”Det var väl ändå politik vi diskuterade? Vad skulle du annars kalla vår diskussion?”

”Att vår diskussion överhuvudtaget måste ha en definition är väl inget annat än ett tecken på dagens inskränkthet? Men du har rätt, jag borde förklara vad jag menar. Allt jag säger är att politik snarare är ekonomins än demokratins sätt att tala. Politik verkar endast vara en diskussion om hur pengar och resurser ska fördelas men min förhoppning var att kunna tala om moral och frihet.”

Äntligen kom vi in på ett spår som jag, kanske inte kunde leda, men i alla fall kunde få fötterna att passa i.

”Men är inte pengar och dess fördelning ofta en fråga om moral och frihet?”

”Jo, i en ekonomi. Men jag är inte en ekonomins produktionsenhet, jag är en människa.”

Jag kände förtvivlat att jag återigen kastats in på okänd mark och hur jag än försökte ville fötterna inte passa i de redan upptrampade spåren. Jag visste inte vad jag skulle svara.

”Vi lever i en ekonomi,” försökte jag.

”Tyvärr,” svarade hon.

På en lång stund sa hon inget mer och jag började nästan tro att konversationen var slut, då jag inte kunde komma på mer att svara och hon verkade ovillig att hjälpa mig på traven. Hon bara satt och åt sina konstiga nötter och jag försökte fästa blicken på något annat än henne.

”Men om vi åtminstone försöker se det hela ur ett mänskligt perspektiv, istället för ett politiskt,” fortsatte hon plötsligt och jag kunde inte undgå att lägga märke till nyansen av genombrott i hennes röst, som om hon äntligen trodde sig ha funnit en väg förbi min inskränkthet. Känslan av detta borde ha sårat mig en aning, men jag fann plötsligt att jag kände mig lika upprymd som hon lät.

”Hade jag följt reglerna om klassuppdelningen på tåget så hade vi aldrig träffats, eller hur?”

”Nej,” svarade jag och kände hur ett ljus av förståelse tändes i mitt bröst.

”Då hade inte underklassen och överklassen möts i en diskussion om mänsklighet utan istället fortsatt sin enkelspåriga väg och låtit sig...”
I vår upprymdhet hade vi inte lagt märke till tågkonduktören som återigen kommit tillbaka, fast besluten om att slutligen få se min nya medresenärs biljett. Tågkonduktören avbröt henne mitt i meningen:

”Ursäkta, men jag kan få se er biljett?”

Hon kunde inte göra mycket annat än att visa sin biljett och under lätta protester bli förflyttad till standardklassens sektion. Jag reste mig upp för att följa henne, det gjorde jag faktiskt, men när konduktören vänligt förklarade att jag självklart kunde sitta kvar så satte jag mig ner igen. Självklart skulle jag sitta kvar. Självklart.

2012-12-29 @ 18:53:00 Permalink att skriva Kommentarer (3) Trackbacks ()