namid

Det är något i luften, något grått. Det påminner om dimma, fast tätare och gråare. Kanske är det askan från ett vulkanutbrott - askan från brända drömmar som svävar i himmelns näste. Fast innerst inne vet jag att det inte är det. För när jag nämner dess existens kan jag se höjda ögonbryn och frågande blickar. Jag vet varför de undrar - det är bara jag som ser den formlösa gråa massa som svävar i luften likt en hägring. Egentligen känner jag nog den mer än jag ser den. Jag känner den när jag andas. I luften är den lätt som syre, men när den når mina lungor blir den tung som bly. Trots sin tyngd letar den sig ut i mitt blod, förs vidare till var cell i min kropp. Varje cell blir tung. Hjärnan blir orkelös, viljelös men ack, ännu så drömmande. Varje dröm blir dock oidentifierbar och därför även oförverklig. Det enda jag vet är att det är en dröm om något annat än det som är.

Den där formlösa gråa massan som svävar i luften, men blir tung i bröstet. Det där bara jag ser - egentligen vet jag vad det är, men jag önskar att det vore något annat.

Det är den där känslan av otillräcklighet, den där känslan som är för tung för att sväva, men gör det ändå. Det är den knaprande stressen som äter upp en inne ifrån, som borde ätit upp hela mänskligheten, men ändå finns vi kvar. Det är den där tråkigheten som jämt gör sig påmind, men som alltid bör glömmas bort. 

Det är tristess.