namid

Hon är för gammal. Ändå fortsätter hon gunga, högt tills ilandet i magen övergår i illamående och känslan av att flyga förbyts till längtan efter att falla. Kängorna avtecknar sig mot det starka ljuset på himmeln och hon kisar. Det är vackert och hon känner för att kräkas. Ändå fortsätter hon gunga. 

Lekplatsen är tom sånär på hon och en liten pojke som sparkar boll mot klätterplanket. Han spanar mot henne ibland. Hon är tonåring, mycket äldre än honom. Kanske till och med äldre än hans storebror. Hon bär nätstrumpbyxor och en stor jacka i brunt skinn. Hennes hår är blont och lockigt, ögonen svartmålade. Han känner sig liten, för liten. 

För en stund slutar hon gunga och sitter still på gungan för att tända en cigarett. X antal gånger har x antal olika mammor bett henne att sluta röka sina x antal cigaretter på lekplatsen med x antal ungar. X antal gånger har hon ignorerat dem. Hon andas in röken, föreställer sig hur den letar sig in i hennes lungor, ut i blodet, in i celler, nikontinkicken som tar sig till hjärnan. Hon blundar. Hon behöver inte längre kräkas. 

Ett hostande får henne att öppna ögonen igen. Den lilla pojken står framför henne och det verkar som om hon råkat blåsa ut röken rakt i ansiktet på honom. Hans små blåa ögon är blanka av tårar och han hostar vilt. Hon betraktar honom lugnt, ber inte om ursäkt, ungjäveln var inte tvungen att ställa sig framför henne. Hans tröja är lite för stor, vilket gör att han ser ännu mindre ut än vad han faktiskt är - hon tror knappast han är äldre än sju bast. Det är inte förrän han slutat hosta som han upptäcker att hon betraktar honom. Med en rodnad på kinderna kollar han förläget ner i marken och vrider på sig. 

"Vill du bli ihop med mig?" säger han med blicken riktad mot marken. 

Hon skrattar inte, men hon svarar inte heller. Hennes tystnad är total och han fortsätter att envist betrakta sandkornen på marken vilket är tur för annars skulle han se den delvis roade och delvis föraktfulla blicken hon ger honom.

Kängan pressar ner cigarretten mot marken och kväver glöden, hon har rökt klart och reser sig för att gå. Kvar står pojken med blicken mot marken. Hon vänder sig om precis innan hon når asfaltsvägen och skriker:

"Ja förfan, vi kan bli ihop! Bara jag slipper komma hem på söndagsmiddag hos svärföräldrarna mina, päron brukar inte gilla mig!" Sedan skrattar hon och går därifrån. 

Kvar står pojken och trots att han inte förstår varför hon helt plötsligt började prata om päron så ler han, för än är han för liten för att förstå ironi.