namid

När närvaron av andra människor mest känns överflödig och absurt irriterande, när man knyter näven för att inte slå den som tuggar lite för högt, när man går från supertrevlig till mordisk på en tusendel av en sekund och när man har massor att säga men oviljan att dela det med människor som tuggar för högt vinner över viljan att få överbevisa ett motargument. När det är så, är det bra att kunna samtala med sin egen spegelbild. Kanske är det till och med mer än bra, kanske är det till och med nyttigt.

När man samtalar med sin egen spegelbild kan man nämligen drabbas av en mängd olika saker, till exempel självinsikt, självmordsbenägenhet eller varför inte gammalt hederligt självförakt. Kanske går man till och med så långt att man drabbas av en ovanlig men stark självförälskelse och börjar hångla med sin egen spegelbild. Det finns det folk som har gjort, tro mig, det kan man till och med hitta filmer av på youtube. Faktum är att man nog kan drabbas av det mesta som innehåller själv och hela processen är kanske lite som att besöka egoismens bordell eller att rentav själsligt onanera. I vilket fall som helst tror jag att det finaste man kan drabbas av under den här sortens procedur är självacceptans och det är nog det jag försöker finna.

”Vad är jag? Vem är jag? Hur är jag? Jag har inget svar, ingen definition. Kanske måste jag finna en definition på det jag är för att kunna finna mig själv. Kanske är definitionen en synonym till jagets förklaring och beskrivning. Kanske är definitionen av en själv vägen till självinsikt,” irrar jag.

”Eller vägen till självbedrägeri och illusioner,” fnyser spegelbilden.

”Vad menar du?”
”Människan har i alla tider försökt definiera saker, finna namn på det dem är för att bli det dem vill vara och förminska och förenkla sin egen existens. För att inte dra till med ett lysande exempel och dra upp Sveriges historiska stolthet: Linné, till samtidens existentiella frågestund och ta en titt på vad han gjorde för världen.”

”Han namngav växter,” svarar jag enkelt.
”Och?” manar min spegelbild på.
”Och... ehm...sorterade dem i olika släktträd och familjer, letade upp deras egenskaper och skrev ner dem, ökade vår förståelse för naturen.”

”Rätt på de flesta punkter, dock inte den sista. Linné definierade växterna genom att undersöka och förteckna deras egenskaper, dela in dem i släktträd och fack och även namnge dem. Dock ökade han inte vår förståelse för naturen. Istället gjorde han ett system av det vackra kaos naturen består av. För, människor fruktar kaos. Människor försöker ständigt finna svar och förenkla de komplicerade ting som de inte förstår. I ett försök att råda bot på kaoset sätter man in det i ett system och definierar saker, sätter namn på dem, förenklar dem och arkiverar dem i olika fack.”

”Och allt detta är enligt dig fel?”

”Enligt oss min kära. Vi är detsamma, lura inte in dig själv i självförnekelsens näste, jag är din spegelbild inte någon annan än du. Du har också lagt märke till att om man säger facket med en viss dialekt och hastighet låter det som fuck it. Och det är precis det vi ska göra, fuck it. Fuck allt. Fuck definition, fuck fack, fuck namn, fuck förenkling och självbedrägeri. Du kan inte förenkla dig själv genom att definiera dig, du kan inte råda bot på kaoset i ditt huvud genom att ge det ett namn och sätt för guds skull inte dig själv i ett fack. Du kan inte andas i en låda!”

”Allt det här vi pratar om är lite som när folk kallar mig för hippie eller någon för punkare, eller titulerar någon annan med uttrycket fjortis, eller hur?”

”Kallar oss för hippie, min kära. Men jo, exakt. De definierar dig, lägger in dig i ett fack för att förenkla det du är och försöka förstå dig. Men du är ingen hippie, du är bara du, vi är vi och vi är allt vi är och det vi är har ingen definition, inget namn, ingen förenkling. Alla människor är ett inre kaos som inte kan definieras eller beskrivas eftersom detta kaos uppfattas olika av alla och kan ändras på miljondelen av en sekund. Att arkivera människor i olika stilar och fack är bara att dela på oss, omedvetet skapa splittring och ge oss något att leva upp till och något som begränsar oss. 'Jag kan inte säga det här för jag är inte sån, eller jag kan inte göra såhär för det är väl ändå inte jag?' Men vem är då Du? Är det inte allt du gör och tänker? Du är ingen indieprinsessa, ingen hippie, ingen punkrockare, ingen rockabilly, ingen bonde, ingen definition, du är ett kaos som inte kan läggas i ett fack och arkiveras. Och det är först när du inser att det du är inte kan definieras som du lär dig att acceptera dig själv.”

”Jag är jag. Du är du. Mer är det inte med det.”

”Exakt, min kära.”