namid

We don´t smoke that shit. We just sell it.
We reserve the right to smoke for the young, the black, the poor, and the stupid.
- R.J. Reynolds, a man from the tobacco industry 1992

Du unga tonåring, i din hand vilar cigaretten,
och som en löpare skickar du vidare statyetten
till den nästa naiva konsumenten i ungdomens år,
som sträcker ut en hand och cancerpinnen får.
Ni har skapat er gemenskap kring samtidens definition
av att man på självdestruktivitet kan tjäna en miljon.
För ni tror ni uttrycker frihet och tonårsrevolt,
men jag tror den kostymprydde mannen skulle vara stolt
för samhället tjänar pengar på er förvånansvärda idioti
när er såkallade frihetslängtan förvandlas till industri.
Ni får göra vad ni vill med er kropp, det är upp till er
men under er revolutionslängtan tjänar överheten bara mer.

Det finns även någon som förlorar på det ni gör,
för det är under tobaksplantorna många drömmar dör.
Tobaksarbetarna jobbar nämligen på provision,
där arbete för lön snarare är en illusion,
för när man tjänar pengar på var tobaksgröda
gäller det att plocka så många man hinner
oavsett vilka drömmar man tvingas att döda
så då är det barnens utbildning som försvinner
för då måste även barnen se till att hjälpa till
i slutändan är ju att hålla familjen vid liv, det enda de vill.

Mitt förakt går knappt att uttrycka i ord,
för en industri skapad på beroende och mord
som genererar samhällsklyftor mellan hela länder
och detta skådespel vilar i tobakshandlarens händer
men denna pjäs kan ändå avslutas av oss alla,
om vi bara fimpar cigaretten och låter den falla.

Jag skriver av flera anledningar - både för att hindra, hylla och hitta galenskapen. 

Här är ett av de mer samhällskritiska och poesiliknande resultaten.

Jag kallar det

Kollektivt självmord. 

Elektriska stolar står uppställda på ändlösa rader
de kallas samhällen och är en del av falskhetens parader
så ta din plats i stolarnas säte och gå med i våra charader.

Låt oss gestalta välstånd och lycka med säte av sammet
och bry dig inte om fattigdomens offer som krälar i dammet
se inte på de människor som putsar din bekväma tron
utnyttja och lek överhet, det är samhällets rim och fason.

Känn säkerheten dunka i hjärtat, och forsa i din själ
vi skapar trygghet med kedjor, bojor, vapen och befäl
räds inte kedjor kring din arm, eller befälets barska röst
och längta inte efter frihet, egen vilja ger dig ingen tröst
NEJ, bara lyssna på och lyd politikernas vackra ord,
blunda för miljöförstöring, tortyr, krig och folkmord.

För vi kan pryda våra stolar med allt krims och krams vi vill, 
låt alla tingen flöda och smittas av materialismens bacill,
men för att kunna köpa lyckan behöver du vår heliga valuta,
så håll dig inom papperslapparnas och siffrornas enkla ruta,
lyd siffrornas lagar och låt nummer styra ditt inrutade liv,
då får du utan tvekan bli en del av vårt underbara kollektiv.

Var inte rädd för hur de sprakar i ledningarna stolen har,
det är bara elektricitet som ska ta den lilla livslust du har kvar,
elektriciteten är inget farligt den kommer ju från kärnkraftsindustri
så ingen panik, det är bara ett kollektivt självmord du befinner dig i.

Men innan döden befriar oss från kedjorna vi gjort, 
måste vi se till att dessa stolar ej glöms bort,
så sänd dem vidare med en stark rekommendation,
för de ska användas även av nästa generation.

Eller?