namid

När vi låg där mitt på åkern med gräset stickande mot våra bara ryggar insåg jag det jag förr bara anat. Det var förmodligen kollisionen av mina två världar – stadslivet där jag hittade dig och hemma där jag själv alltid funnits – som fick mig att se det. Ungefär som när ett slag i huvudet tvingar en att se klart. Jag insåg, med en skärpa mina tankegångar ofta saknat, att de där molnen som flöt förbi över himmelen var inte ett bevis på att det var vi som rörde oss, att vi var på väg, utan snarare ett bevis på att världen rusade förbi oss och om jag inte skred till handling snart skulle vi fastna här i mellantinget mellan kärlek och vänskap.

Jag vände mig mot dig. Himmelspojken med moln till hår och stjärnor under fötterna. Du var så vacker. Ditt blonda hår glittrade i solen och dina ögon … dina ögon skrämde mig. De utstrålade en ömhet som aldrig skulle bli ömsesidig, en kärlek som aldrig skulle besvaras. Orden jag tänkt yttra fastnade i halsen och bildade en klump som gjorde det svårt att andas, rädslan trängde sig ner i magen och bildade ett hål som all min livskraft ramlade ner i och den skärpa jag förr sett med uppgick i intet. Ingenting i din blick var glasklart, allting var förvirrande blått. Jag hade aldrig i hela mitt liv drunknat i dina ögon eller gått vilse i din blick men nu kunde jag åtminstone säga att jag förvirrat mig i din ömhet. Blå kärlek. Det var vad som fanns i din blick. Jag har aldrig trott att kärleken är röd, faktiskt har jag aldrig trott att den har någon färg överhuvudtaget men då var jag övertygad om att den var blå. Blå som havet. Kärleken var blå, men den var inte ömsesidig.

Jag undrade med skam i själen hur de där blå ögonen skulle se ut om de var tårfyllda. Kanske skulle de se ut som ett hav som inbjöd till bad. Vad dina ögon inbjöd till nu ville jag inte ens tänka på. Jag undrar vad du såg i min blick. Om du såg den inre strid som rasade inom mig. Om du såg att jag kämpade mellan moral och själviskhet. Jag ville så gärna att du skulle vara min, men jag ville aldrig vara din. Alla kyssar vi kyssts, alla komplimanger du gett mig, allt vi sagt, gjort, våra beröringar – jag ville skrika. Det var inget spel, det bara hände, jag vet inte hur, jag vet inte varför. Det bara blev så – världen rusade förbi och jag hann inte med. Det fanns aldrig några fjärilar i magen, men det snurrade i huvudet, snurrade tills jag föll. Och hela världen trodde jag föll för dig. Så sen låg vi där, stupade i fall av olika slag. Du föll för mig, jag föll för intet men båda var vi fallna så kanske borde vi egentligen bara ha legat kvar där. Kanske borde mina ord ha stannat kvar som en klump i halsen.
Men de gjorde de inte, för i så fall hade jag kvävts.

”Jag älskar inte dig.”

Det var som om du inte riktigt hann registrera mina ord för din blick ändrades inte direkt. I några få sekunder fanns ömheten och kärleken kvar och jag minns att jag tänkte: låt den aldrig försvinna. Men det gjorde den och kvar fanns bara det blåa och jag insåg att kärleken kan inte vara blå – blå är en alldeles för kall färg. Jag tror att du hatade mig just då. Jag ville ta tillbaka det, låtsas att jag aldrig sagt något. Jag ville se ömheten leka i din blick igen och jag ville besvara den. Herre min gud, vad jag ville besvara den.

Du reste dig upp så fort att jag inte hann hindra dig. Du struntade fullständigt i att du var helt naken. Fast å andra sidan – varför skulle du bry dig? Mina närmaste grannar bodde en kilometer bort. Jag brydde mig inte heller utan reste mig upp och drog dig intill mig. Kände lukten av dig (second-hand-affär, granbarr, tryggt, hemma) blandat med doften av gräs och ville försvinna in i din famn för alltid. Den famn jag alltid betraktat som ett fängelse, det förhållande jag alltid ansett vara bojor – jag ville kasta mig in i det även om det skulle slå sönder mig. För vad som helst, vad som helst, var bättre än det du gav mig nu. Du besvarade inte ens min omfamning, du bara stod där stel som en pinne, orörlig, likgiltig, kall. Lika kall som blått.

Jag borrade mig in mot din hals, vågade inte möta din blick, orkade inte, klarade inte. Mina fingrar lekte med fjunet i din nacke, fjunet under alla de blonda lockarna. Att jag alltid tagit det där fjunet för givet, att jag aldrig insett att jag en dag skulle smeka det för sista gången. Jag ville inte att det skulle vara sista gången, försökte förtvivlat vira in mina fingrar i ditt hår så att vi inte skulle kunna slita oss ifrån varandra. Jag vet inte hur länge jag stod inborrad i din nacke och lekte med ditt hår men till sist började du slappna av. Även om du inte besvarade min omfamning blev du i alla fall lite mindre stel. Mina små lekar med ditt hår lugnade alltid ner dig. Du suckade uppgivet, som om allt hopp var ute, som om sista lågan dött.

”Det har jag alltid vetat och likförbannat har jag alltid älskat dig.”

Efter de orden började du skaka helt okontrollerat, föll ner på knä och begravde hela din värld i händerna som för att gömma dig från det som hänt den senaste tiden. Jag ville hålla om dig men jag kunde inte förmå mig själv att göra det. Det var som om din panik, din okontrollerade kärlek fick mig att se klart igen. Det här var bäst. Det fanns inget annat sätt. Din svaghet gjorde mig stark och jag insåg att det var så det alltid varit. Din svaghet för mig hade alltid stärkt mig medan den förminskat dig. Jag hade byggt upp min självkänsla på bekostnad av din lycka. Jag skämdes. En skam som förminskade mig och innan jag insett vad som hänt så satt jag på knä mittemot dig och vi grät i varandras armar. För första gången var vi likvärdiga, för första gången hade jag erkänt dig som en likvärdig genom att ge dig sanningen och ingenting annat.

Du lutade din panna mot min och vi var så nära att jag kunde räkna tårarna som fastnat på dina ögonfransar. Det fanns fem stycken. I dessa tårar speglades din blick och den var varken kall eller öm. Den var himmelsblå. 

Jag skriver av flera anledningar - både för att hindra, hylla och hitta galenskapen. 

Här är ett av de mer samhällskritiska och poesiliknande resultaten.

Jag kallar det

Kollektivt självmord. 

Elektriska stolar står uppställda på ändlösa rader
de kallas samhällen och är en del av falskhetens parader
så ta din plats i stolarnas säte och gå med i våra charader.

Låt oss gestalta välstånd och lycka med säte av sammet
och bry dig inte om fattigdomens offer som krälar i dammet
se inte på de människor som putsar din bekväma tron
utnyttja och lek överhet, det är samhällets rim och fason.

Känn säkerheten dunka i hjärtat, och forsa i din själ
vi skapar trygghet med kedjor, bojor, vapen och befäl
räds inte kedjor kring din arm, eller befälets barska röst
och längta inte efter frihet, egen vilja ger dig ingen tröst
NEJ, bara lyssna på och lyd politikernas vackra ord,
blunda för miljöförstöring, tortyr, krig och folkmord.

För vi kan pryda våra stolar med allt krims och krams vi vill, 
låt alla tingen flöda och smittas av materialismens bacill,
men för att kunna köpa lyckan behöver du vår heliga valuta,
så håll dig inom papperslapparnas och siffrornas enkla ruta,
lyd siffrornas lagar och låt nummer styra ditt inrutade liv,
då får du utan tvekan bli en del av vårt underbara kollektiv.

Var inte rädd för hur de sprakar i ledningarna stolen har,
det är bara elektricitet som ska ta den lilla livslust du har kvar,
elektriciteten är inget farligt den kommer ju från kärnkraftsindustri
så ingen panik, det är bara ett kollektivt självmord du befinner dig i.

Men innan döden befriar oss från kedjorna vi gjort, 
måste vi se till att dessa stolar ej glöms bort,
så sänd dem vidare med en stark rekommendation,
för de ska användas även av nästa generation.

Eller?