namid

 

"Jag läste en gång att när man biter sig i underläppen är det av ren åtrå." viskade en särskilt sliskig man i Helens öra. Hon hade stått och bitit sig i underläppen medan hon tvekat på var hon skulle ta vägen i detta syndens näste. 

"Jaså, jag har hört att man även kan göra det av tvekan," sade Helen med ett artigt avvisande leende.

 

Helen var inte den sortens kvinna man väntade sig att se på ett sådant ställe. Hennes ständigt nymanikerade naglar trummade aldrig på några bardiskar intäckta med öl. Hennes diskreta klackar dansade aldrig i takt med någon sliskig musik. Hennes oskyldigt vita blus smutsades aldrig ner av någon svettig gammal mans otvättade händer. Och hennes oskyldigt blåa ögon vilade aldrig på en lättklädd strippdansös. Nej, Helens korrekthet hade aldrig passat in på en strippklubb. Ändå var det precis på en sådan hon nu befann sig. 

 

Angel var inte vacker. Inte heller gav hon anledning för sitt namn. Hon var en excentrisk kvinna som sa vad hon tyckte och dansande som hon ville. Hennes utseende förpassade henne till en plats bakom scen och stängda dörrar. En plats som ett fåtal välbetalda syndens män besökte. Hennes utseende borde egentligen inte gett henne särskilt mycket pengar att leva på ens där, det fanns många andra vackrare horor att välja i syndens näste. Men det var någonting i Angels sätt, hennes excentriska charm som fångade både öga och själ. Det kunde vara hennes skratt, ett enkelt ord eller bara en blick som fångade en man och fick honom att betala dyra pengar för en natt med en halvvacker kvinna. Och de som väl fått provsmak fick mersmak, men få män fick åtnjuta hennes närvaro igen. Alla visste det - Angel var lättfångad men svårhållen. Hon visste att när en man väl fått smak på henne ville han ha mer och hon hade förnuft nog att ta betalt den andra, tredje och hundrade gången. Därför var det endast få välbetalda, ihärdiga män som besökte henne ett flertal gånger och just en av dessa få, välbetalda, ihärdiga män var Helens make.

 

"Du trodde det skulle vara han eller hur? Men nej, ser du, det är det inte. Det är jag, hans fru."

Helen darrar ofrivilligt på rösten och stänger dörren bakom sig. Hennes hand darrar den också. Hon förbannar sig själv för sin nervositet och sin rädsla, som hon hoppast skulle kvävas av den ilska som river och sliter inom henne. Men det gör den inte.
Angel tittar upp över kanten på en sminkspegel med en nyfiken blick och lägger ifrån sig pudervippan i sin hand. Hon sitter på en gammal sliten kontorsstol som hon sedan vänder mot den nyanlända kvinnan, sätter sig tillrätta genom att korsa båda benen, böjer sig sedan fram med armbågen lutad mot knät och huvudet på handen och granskar Helen med en uppriktigt nyfiken blick - och ler.

 

Det var allt annat än vad Helen förväntat sig. Hon känner hur nervositet och rädslan rinner av henne likt en flod och kvar finns bara den rivande, slitande ilskan som hotar att spränga henne. Hennes mun gapar lätt i väntan på att Angel ska säga något men när hon förblir tyst fortsätter Helen med en röst som ännu darrar, men nu snarare av raseri än nervositet. 

"Vet vad du gör mot familjer? Mot äktenskap? Vi lovade varandra..."Hon tappar tråden på tanken om bröllopslöftena, men fortsätter hastigt.

"Jag vet inte ens... Han har barn, visste du det? En familj..." Hon fumlar och famlar med orden, går vilse i tankarna.

"Jag älskar honom och jag... Han älskar mig." avslutar hon bestämt och lägger sedan till, med en tveksam eftertanke: "Inte dig."

Angel ler ännu bredare och snurrar ett varv på den slitne kontorsstolen, drar upp benen under sig och snurrar ännu ett antal varv som ett litet barn som försöker återskapa en karusell. När hon sedan hastigt hoppar av stolen vinglar hon lätt av en yrsel som kommer henne att börja skratta.

"Nej," säger hon mellan skrattsalvorna. "Nej, han älskar inte mig."

Helen är fullkomligt bestört. Inget i det här scenariot har gått enligt hennes plan. 

 

När Angel satt sig ner rakt på marken för att få yrseln att upphöra avbryter hon plötsligt sitt skratt mitt i och ger Helen en allvarlig blick. Sedan kryper hon fram mot Helen på händer och knän, medan hon mumlar för sig själv: "Nej, han älskar inte mig, bara älskar dig, inte mig, inte dig, bara dig, han älskar inte mig..."

Väl framme vid Helen griper hon tag i hennes kjol och häver sig upp, blir stående på knä och stirrar vilt upp i Helens ansikte.

"Så varför, åh varför du grymma värld, lämnar han dig var fredag ensam med barnen för att råka mig, för att njuta av mitt sällskap, smeka min hud och stoppa kuken i min fitta?"

Hon skrattar hysteriskt och Helen nästan kastar sig bakåt i sin iver att underkomma den groteska varelse vid hennes fötter, den kvinna som strider mot all den korrekthet Helen byggt upp och som mot all heder, mot all livets logik upprepande gånger har legat med hennes man. 

 

Den groteska varelsen gör en låtsas förvånad min, öppnar överdrivet sin mun och sätter handen för gapet, medan hennes ögon flinar.

"Ursäkta, frun," hon reser sig upp och bugar sig för den stackars förfärade kvinnan vid dörren. Sedan kommer hon henne närmare och lägger sin arm om henne för att leda henne fram till kontorsstolen.

"Såså, min vän, sitt ner, sitt ner," vaggar Angel försiktigt och moderligt medan hon placerar Helen på den trasiga kontorsstol som Helens kjol i all sin korrekthet aldrig ens bör nudda.

"Jag glömde my love, de undslapp mig my dear, att du förmodligen inte tål..." Angel tvekar lätt med ett leende, men böjer sig sedan nära intill Helens öra och viskar ömt och sensuellt; "...att höra k-ordet och f-ordet."

Helen ryggar tillbaka, men sitter kvar och säger inte ett knyst. 

 

Angel fortsätter med en skamlös glädje och dramatisk röst. "Du har frågat dig själv det, tro mig jag vet. Samma fråga, var dag - varför och varför och varför. Jag kan endast gissa, endast ana och undra, men jag har mina misstankar och idéer. Vill du höra my love, vill du veta my dear?" Helens föraktfulla krök på läppen visar att inget Angel säger kan ändra Helens nuvarande uppfattning om henne. Men Angel fortsätter även utan uppskattning eller ens godkännande, som alltid. 

"Han har ditt hjärta, din kärlek och ditt liv. Hos mig får han bara kropp, sex och lust. Men den verkliga njutningen är föreställningen om ett liv med mig, fantasin om det ouppnåbara och den ständigt gäckande längtan efter en dröm. Fantasin om mig, kommer alltid överträffa verkligheten med dig." Angel tystnar med ett leende på läpparna och för första gågen sen början av samtalet yttrar Helen sig. 

"Vad menar ni egentligen?"

Angel skrattar och börjar plötsligt dansa och sjunga.

"It´s tragic, my love," sjunger hon viskande i Helens högra öra.

"It´s ironic, my dear" visksjunger hon i hennes vänstra.

"You banned me for selling my body," nu kråmar hon sig framför Helen och vid ordet body skjuter hon ut rumpan åt sidan och brösten utåt så att hennes kvinnliga former kommer till sin fulländade rätt i sångens namn,

"but your soul is for free," och nu övergår hennes falska stämma i något som nästintill liknar opera och hon håller ut så länge på ordet free att inte ens Helen kan låta bli att förundras över att en så falsk röst ändå kan ha en sådan enorm kapacitet. 

 

"It´s tragic, my love.

but your soul is for free." 

 

Angel sjunger den på nytt och i en överdramatisk gest sträcker hon ut armen mot taket och blickar mot en värld ovan himmeln, när hon tar i för full hals för att kunna hänga kvar på ordet free. Helen avbryter henne abrupt genom att upprört resa sig upp från stolen och spänna blicken i henne.

"Så du menar alltså att äktenskapet är att ge bort sin själ gratis?"

Angel som verkar överlycklig över att äntligen ha fått en reaktion, ler finurligt. 

"Ja, men förmodligen har jag fel. Normen, borgarenheten och korrektheten har väl rätt i sin åtråvärda klyschighet när det gäller oss lätta kvinnor: För, 'vem vill köpa kon, när man kan få mjölken gratis,' eller ah, för en billig peng? Fast å andra sidan vem fan vill vara en ko instängd i en enda liten hage?"

Angel skrattar och Helen verkar återigen tappa fattningen en aning. Angel tar tillfället i akt och smyger sig närmare henne, "Du, vill väl inte vara instängd i en hage hela livet, my love," Hon puttar ner henne i stolen och ställer sig grensle över henne, böjer sig nära och viskar ömt; "Vill du det, my dear?" 

Förfärad puttar Helen henne ifrån sig och reser sig hastigt. Hon skyndar sig mot dörren, men stannar när Angel skriker: "Vill du leva ditt liv instängd i en hage, my love? Vill du leva resten av ditt liv med din man, my dear?"

Helen svarar henne med en sammanbiten, stadig röst, ännu vänd mot dörren. "Ja, det vill jag." 

Och kanske hade man kunnat tro henne om hon sedan bara öppnat dörren och utan en tvekan lämnat rummet. Men det gjorde hon inte. För när Helen stod i dörröppningen med handen ännu om handtaget vände hon sig om en sista gång, betraktade sin mans ängel, och bet sig i underläppen.