namid

Nuförtiden tar vi ofta vägen över järnvägsspåret. Han föredrar det. På så vis slipper vi gå genom tunneln som han undviker så mycket. Det har någonting med ekona att göra. Han brukar kalla dem skrik ur det förgångna. För honom finns det ingen mening med att gräva i det förflutna. Han påstår att det bara får en att upprepa sina misstag. Kanske är det därför han blir så arg när jag kollar i de gamla fotoalbumen. För honom finns det igen mening i det, men jag vill inte glömma din blick. 

Vi är över järnvägsspåret nu och går på storgatan förbi skyltfönsterna. Det hänger julstjärnor i alla fönster och till och med adventsljusstakar i vissa. Jag kan inte hjälpa att det gör mig varmare inombords. Jag har alltid haft svårt för mörkret som infinner sig under vinterhalvåret. Det känns alltid så kompakt och evigt, som om tristessen fått en skepnad. Med julstjärnor blir allt lite enklare, så länge det finns ett lite varmare ljus än skenet från en blek månskärva blir det åtminstone lite lättare att låta bli fotoalbumen. Det är ytterliggare något som gör att vinterhalvåret skrämmer mig - månen är faktiskt mycket blekare då. Under sommaren finns det åtminstone en gnutta värme i dess sken, ibland till och med en lätt rödaktig ton. Men på vintern är den blek, nästan vit som skellett. 

 

Vi går förbi Åhléns, där hänger till och med glitter i fönsterkarmarna. Han muttrar något om att han tycker det är löjligt, det är ju bara november än så länge. Jag svarar inte utan nickar bara tyst. Det var längesen nu som vi behövde svara varandra. I början var det något vackert, att bara kunna gå tysta bredvid varandra i ett stills medspel. Det var som om orden inte var tillräckligt stora för att uttrycka de känslor som fanns mellan oss. Nu är det som om orden inte är tillräckligt små. Eller kanske finns dem inte ens längre. Kanske försvann orden med dig. Du bar på så många och du visste alltid hur du skulle använda dem. Han brukade säga att du en dag skulle bli en stor talare, den nya Martin Luther King. Vi pratade aldrig om vad det var du skulle säga, vi visste bara att du skulle säga det. Det är något jag saknar med fotona, i dem kan jag inte höra din röst. Kameran kunde aldrig fånga dina ord eller ditt tonfall. Jag önskar att jag hade köpt en filmkamera.Då hade jag till och med kunnat filma ditt första ord. 

 

Pappa. Jag blev så glad när du sa det, kanske borde jag ha blivit sårad över att det var pappa och inte mamma, men det fanns ingen tanke på det. Jag visste redan från början att ert förhållande var speciellt, att jag aldrig skulle kunna dela det band med dig som du hade med honom. Jag brukade betrakta er från köksfönstret när ni gav er iväg på era långa promenader. Ni brukade alltid gå på morgonen, så tidigt som möjligt, helst när ingen annan var ute på vägarna. Ibland på helgerna kunde ni träffa på någon ungdom på väg hem från efterfesten som stannade och pratade. Jag minns hur du kunde komma hem efter såna helgpromenader, helt upprymd, och berätta om varje människa som om den vore en guldklimp. Du hade ett intresse för alla människor, du såg något vackert i varenda en, även de druckna, trötta ungdomar ni ibland stötte på. Han däremot, hade alltid en ganska orolig uppsyn när ni kom hem efter att ha mött någon nattlig vandrare. Som helnykterist ansåg han väl det olämpligt att hans barn skulle stifta bekantskap med fulla ungdomar. Men du pratade med alla, det gick inte att hejda dig och så vackert du talade. Du visste om det själv också. Du brukade alltid vilja gå i tunnlar och skrika så att du sedan kunde möta ekot av din egen röst. du påstod att enda sättet att lära känna sig själv var att tala med sig själv. jag förstod aldrig hur den sortens klarhet kunde uppkomma i ett trettonårigt barns tankar. Men det gjorde den och i tunnlarna gick du och skrek. På den tiden han inget emot tunnlar. Han gick glatt med dig vart du än ville. Men jag antar att skriken ur det förgångna inte var lika plågsamma då. Nu är det annorlunda. Allt är annorlunda. Nu har våra rädslor fängslat oss, istället för din röst.

 

Vi börjar närma oss. Han tar min hand i sin och jag rycker den åt mig utan att tänka mig för. Först efteråt inser jag vad jag har gjort och att jag inte borde ha gjort det. Vi har bara pratat om det som hände en gång, bara en enda gång. Det var han som tog upp det. Tystnaden hade varit så tung och så lång mellan oss att den blivit till en normalitet, den kändes evig. Därför blev jag rädd när han bröt den, när han ställde sig rakt framför mig och mötte min blick. Hans ögon lyste på något sätt, det liknade skenet från en måne. Jag minns att jag vek undan blicken, stirrade rakt ner i golvet medan han talade. Jag kan inte minnas att jag någonsin mött hans blick igen efter det. Han frågade om jag anklagade honom för det som hänt, om jag tyckte det var hans fel att vår son var död. Jag blev helt paff. Det var precis vad jag hade gjort, men inte trodde jag att han någonsin skulle ta upp det, som förstenad stod jag och nickade, vågade inte svara. Det var upp till honom att fortsätta. Jag vet, jag anklagar dig också. Det var det enda han sa, sedan gick han. Tystnaden som sedan la sig mellan oss var precis lika tung, men någonting hade förändrats i den. Ljudet av tystnaden hade ändrat tonläge. Nu hade vi sagt allt vi behövde säga, vi hade lyft stenar från våra bröst och sedan insett att de fortfarande var lika tunga. Vi behövde inte tala mer, nu kunde tystnaden verkligen bli evig.

Tystnaden mellan oss fylldes dock av annat, alarmen från väckarklockor, ljudet av motorn från bilen på väg till jobbet, chefens chat, kollegornas prat, teverutans skratt, vardagsrutiner som föll in i gamla mönster även om livet aldrig verkligen återställde sig. Skriken ur det förgångna överröstar allt, oavsett om vi befinner oss i tunnlar eller inte. Kanske blev hela livet till en tunnel i samma stund du försvann.

 

När vi kommer fram till graven känns det overkligt. Det känns som om de två år som ligger mellan oss och din död inte existerar, som om oavsett hur lång tid som går kommer det aldrig finnas mer än några sekunder mellan oss och ditt sista andetag. En måne har börjat leta sin väg genom molnen. Den är blek. Lika blek som din fars blick, som din sönderknarkade hy månaderna innan du försvann helt, som din kropp som låg där i konstiga vinklar på stationen, som ljuset från tågets lampor när de rasade emot dig, som skellett. Jag kan inte andas. När jag faller ihop framför din grav rör han inte ens mig. Han bara står över min kropp och stirrar förbi på den grav som höjer sig över hans son. Jag skriker fast jag vet att han inte hör mig, det är bara skriken ur det förgångna som hörs. Jag kommer aldrig kunna överrösta dem. Han kommer aldrig någonsin höra mig igen.

När vi går därifrån har vi bestämt oss. Vi ska skiljas. 

 

Automatiskt, som vi om vi bestämt det som en symbolisk aktion, tar vi olika vägar hem. Han går längs järnvägsspåret, medan jag tar vägen genom tunneln. Det är konstigt ändå hur han klarar av att se järnvägsspår, när det var på ett sånt hans son dog, men inte vill gå i tunneln där han såg sin son så lycklig. Kanske är skratten mer plågsamma att minnas än tårarna, när man vet att det är skratten man aldrig kommer uppleva igen? Jag sätter mig ner i mitten av tunneln, det är ingen ute vid den här tiden. Vi tog en morgonpromenad, precis som ni brukade göra. I samma stund som jag sätter mig ner hör jag dock fotsteg. Det kommer någon i början av tunneln. Det är en ung man. Han ser trött ut, inte konstigt, det är söndag. Klockan är inte mer än 6. Han är på väg hem. När han går förbi mig slås jag av er likhet. Han har samma gångstil som du, bekymmerslös och tung på samma gång. Han går ut ur tunneln, omsluts av ett morgonljus som nyss börjat skina, ett varmt ljus. Jag inser att det finns ett slut på tunneln ändå, reser mig upp och börjar gå.