namid

Jag tvingar mig själv att se in i hönans små ögon när jag höjer yxan. Dem är gråa, som sten. När jag var liten fick jag lära mig att man ska kunna döda det man äter. Jag står fast vid det. Man ska kunna döda det man äter och man ska kunna se den man dödar. Man måste kunna se livet släckas i dess ögon, se hur gnistan försvinner, man måste veta vad som krävs. Därför stirrar jag in i dess ögon. Fast jag ville springa, skrika, kräkas, bort, försvinna från yxan i min hand, hönan liggandes på stubben  och pappas grepp om dess hals. Men jag står kvar där bredvid pappa och stirrar in i de små ögonen, ser ett stråk av en blå nyans i de gråa irisarna och låter yxan falla.

Det går så lätt. Utan svårighet är hönan halshuggen och pappa håller ett stadigt grepp om dess kropp så att den inte ska vrida sig i dödskramper. Men jag ser det inte. Jag ser inte avskildheten mellan huvud och kropp, jag ser inte det så tydliga beviset för det ultimata slutet. Jag ser bara hönans gråa ögonen som ännu stirrar tillbaka på mig. Jag ser den blåa nyansen och jag hugger igen, igen och igen. Livsgnistan släcks aldrig, den oföränderliga blicken hånar mig med sin gråa nyans. Pappa drar förskräckt undan händerna och befriar den krampande kroppen, men den får ingen chans att fly för jag hugger och hugger. Hugger sönder hela kroppen, styckar halsen. Blodet skvättar över både mig och pappa men jag ser inte det. Jag känner det inte. Jag ser inte hur pappas grönrutiga skjorta färgas röd, hans förskräckta blick, jag känner inte smaken av järn i min mun. Jag ser bara den blåa nyans i hönans blick. 

När jag återigen höjer yxan siktar jag in mig på hönans huvud, ögonen måste bort. Då jag i stillhet tar sikte på ögonen tar pappa tillfället i akt och griper tag i min arm och vrider yxan ur mitt förvånansvärt hårda grepp. Förvånad stirrar jag på honom. Först nu känner jag tårarna på mina kinder, upptäcker hur dimmig min blick har blivit. Pappas min är sammanbiten. Han betraktar mig under tystnad och jag förminskas till något jag aldrig trott att jag var. När jag vänder blicken mot hönan inser jag att jag har förstört den. Kroppen är för trasig för att kunna plockas och ätas. Under tiden som jag betraktar den avlägsnar sig pappa utan ett ord med yxan i ett stadigt grepp. Han lämnar mig där med den förstörda, blodiga, döda hönan och ensam står jag kvar och stirrar. Och med gråa ögon med ett stråk av en blå nyans stirrar den tillbaka. Jag höjer en yxa jag inte har och känner mig som den mördare jag är.