namid

 

Jag kunde inte undgå att lägga märke till att hon låtsades sova när tågkonduktören kom för att kolla biljetterna. Redan när jag gått på tåget hade jag sett henne. Så väl påbyltad som hon var mot vintern var det egentligen svårt att bedöma hennes utseende, men jag kunde inte tänka mig att hon var särskilt vacker under alla sina lager av kläder. Hon bar en halsduk med huva som hon dragit ner långt över huvudet så att man endast kunde skymta delar av hennes ansikte och rocken hon bar dolde alla de spår av kvinnlighet som kunde finnas. Ändå var det svårt att slita blicken ifrån henne. Hon hade en intressant utstrålning, som om hon inte brydde sig om resten av världen och knappast kunde tänka sig att resten av världen brydde sig särskilt mycket om henne, men just därför verkade hon ha bestämt sig för att ta så mycket plats i den som möjligt. Hon satt i första klassens sektion halvt liggande mot fönstret med fötterna på sätet bredvid sig – skorna hade hon tagit av.

 

”Nej, jag har ingen biljett och ja, det är därför jag låtsas sova.”

Konduktören hade lämnat vagnen och förmodligen hade jag stirrat lite för länge på henne för att inte dra uppmärksamhet till mig. Dessutom var vi ensamma i första klassens sektion.

”Fast egentligen har jag en biljett, fast inte till första klass.”

Jag visste inte vad jag skulle svara, men väluppfostrad som jag var ville jag inte bara sitta tyst.

”Okej,” blev därför mitt tråkiga och en aning fåraktiga svar.

Det verkade i alla fall vara tillräckligt med svar för henne, för uppmuntrad av min uppmärksamhet reste hon sig upp och flyttade till sätet bredvid mig. Hon tog upp en påse med några slags nötter och började helt ogenerat att ljudligt knapra på dem medan hon fortsatte prata.

 

”Det är konstigt egentligen – att det finns olika klasser på ett tåg. Standard och första klass. Jag som trodde Sverige försökte kämpa emot ett klassamhälle. Ändå ska vi skiljas från varandra till och med på tåget.”

Jag skruvade lite på mig där jag satt, obekväm av tanken på min slätstrukna kostym och svarta portfölj. I många ögon var jag väl överklassen personifierad. Därför kunde jag inte hjälpa att jag antog att hon pikade mig med sina ord och sedan kände mig tvungen att försvara det hon smutskastade.

”Ja, men det är väl ändå bra med valfrihet? Sverige ska ju även vara ett möjligheternas land, där man har rätt att göra val. För att kunna välja måste det ju finnas olika alternativ. Annars är det väl inte ett fritt land?”

 

”Hur många gånger har egentligen inte, så kallade, demokratier förväxlat frihet och valfrihet? Det är ju just snyggt. Det talas alltid om val och möjligheter som om det vore tecken på frihet. Men i den äkta ekonomins anda ska ju denna frihet bara gälla de som har pengar nog att köpa den, eller hur? Och äkta frihet är väl ändå inte att välja mellan alternativ, utan istället att skapa sina egna alternativ?”

 

Det var sällan jag diskuterade politik, annat än på fyllan, och det var nog första gången jag i nyktert tillstånd gjorde det med en främling. Jag måste tyvärr säga att jag kände mig allt annat än bekväm. Dessutom verkade den nötknaprande kvinnan vara min raka motsats med sina radikala och en aning kommunistiska idéer. Jag bestämde mig för att försöka lätta upp stämningen.

 

”Du är alltså emot valfrihet? Kan det möjligtvis var Josef Stalins dotter jag delar tågvagn med?” Allt sa jag med glimten i ögat, men hon såg inte road ut. Jag fortsatte desperat. ”Du är alltså kommunist?”

”Jag är människa,” svarade hon kyligt. ”Men om du vill förvilla dig bort i politik så var så god, men i så fall tror jag inte att vi har mer att diskutera. Jag ville diskutera mänskliga frågor, livet och den lilla människans sanning. Men om du hellre vill se produktionsenheter, statistik och åsiktsfack – låt inte mig hindra dig.”

Nu var jag bara förvirrad.

”Det var väl ändå politik vi diskuterade? Vad skulle du annars kalla vår diskussion?”

 

”Att vår diskussion överhuvudtaget måste ha en definition är väl inget annat än ett tecken på dagens inskränkthet? Men du har rätt, jag borde förklara vad jag menar. Allt jag säger är att politik snarare är ekonomins än demokratins sätt att tala. Politik verkar endast vara en diskussion om hur pengar och resurser ska fördelas men min förhoppning var att kunna tala om moral och frihet.”

Äntligen kom vi in på ett spår som jag, kanske inte kunde leda, men i alla fall kunde få fötterna att passa i.

”Men är inte pengar och dess fördelning ofta en fråga om moral och frihet?”

”Jo, i en ekonomi. Men jag är inte en ekonomins produktionsenhet, jag är en människa.”

Jag kände förtvivlat att jag återigen kastats in på okänd mark och hur jag än försökte ville fötterna inte passa i de redan upptrampade spåren. Jag visste inte vad jag skulle svara.

”Vi lever i en ekonomi,” försökte jag.

”Tyvärr,” svarade hon.

 

På en lång stund sa hon inget mer och jag började nästan tro att konversationen var slut, då jag inte kunde komma på mer att svara och hon verkade ovillig att hjälpa mig på traven. Hon bara satt och åt sina konstiga nötter och jag försökte fästa blicken på något annat än henne.

 

”Men om vi åtminstone försöker se det hela ur ett mänskligt perspektiv, istället för ett politiskt,” fortsatte hon plötsligt och jag kunde inte undgå att lägga märke till nyansen av genombrott i hennes röst, som om hon äntligen trodde sig ha funnit en väg förbi min inskränkthet. Känslan av detta borde ha sårat mig en aning, men jag fann plötsligt att jag kände mig lika upprymd som hon lät.

”Hade jag följt reglerna om klassuppdelningen på tåget så hade vi aldrig träffats, eller hur?”

”Nej,” svarade jag och kände hur ett ljus av förståelse tändes i mitt bröst.

”Då hade inte underklassen och överklassen möts i en diskussion om mänsklighet utan istället fortsatt sin enkelspåriga väg och låtit sig...”
I vår upprymdhet hade vi inte lagt märke till tågkonduktören som återigen kommit tillbaka, fast besluten om att slutligen få se min nya medresenärs biljett. Tågkonduktören avbröt henne mitt i meningen:

”Ursäkta, men jag kan få se er biljett?”

 

Hon kunde inte göra mycket annat än att visa sin biljett och under lätta protester bli förflyttad till standardklassens sektion. Jag reste mig upp för att följa henne, det gjorde jag faktiskt, men när konduktören vänligt förklarade att jag självklart kunde sitta kvar så satte jag mig ner igen. Självklart skulle jag sitta kvar. Självklart.