namid

Hon är för gammal. Ändå fortsätter hon gunga, högt tills ilandet i magen övergår i illamående och känslan av att flyga förbyts till längtan efter att falla. Kängorna avtecknar sig mot det starka ljuset på himmeln och hon kisar. Det är vackert och hon känner för att kräkas. Ändå fortsätter hon gunga. 

Lekplatsen är tom sånär på hon och en liten pojke som sparkar boll mot klätterplanket. Han spanar mot henne ibland. Hon är tonåring, mycket äldre än honom. Kanske till och med äldre än hans storebror. Hon bär nätstrumpbyxor och en stor jacka i brunt skinn. Hennes hår är blont och lockigt, ögonen svartmålade. Han känner sig liten, för liten. 

För en stund slutar hon gunga och sitter still på gungan för att tända en cigarett. X antal gånger har x antal olika mammor bett henne att sluta röka sina x antal cigaretter på lekplatsen med x antal ungar. X antal gånger har hon ignorerat dem. Hon andas in röken, föreställer sig hur den letar sig in i hennes lungor, ut i blodet, in i celler, nikontinkicken som tar sig till hjärnan. Hon blundar. Hon behöver inte längre kräkas. 

Ett hostande får henne att öppna ögonen igen. Den lilla pojken står framför henne och det verkar som om hon råkat blåsa ut röken rakt i ansiktet på honom. Hans små blåa ögon är blanka av tårar och han hostar vilt. Hon betraktar honom lugnt, ber inte om ursäkt, ungjäveln var inte tvungen att ställa sig framför henne. Hans tröja är lite för stor, vilket gör att han ser ännu mindre ut än vad han faktiskt är - hon tror knappast han är äldre än sju bast. Det är inte förrän han slutat hosta som han upptäcker att hon betraktar honom. Med en rodnad på kinderna kollar han förläget ner i marken och vrider på sig. 

"Vill du bli ihop med mig?" säger han med blicken riktad mot marken. 

Hon skrattar inte, men hon svarar inte heller. Hennes tystnad är total och han fortsätter att envist betrakta sandkornen på marken vilket är tur för annars skulle han se den delvis roade och delvis föraktfulla blicken hon ger honom.

Kängan pressar ner cigarretten mot marken och kväver glöden, hon har rökt klart och reser sig för att gå. Kvar står pojken med blicken mot marken. Hon vänder sig om precis innan hon når asfaltsvägen och skriker:

"Ja förfan, vi kan bli ihop! Bara jag slipper komma hem på söndagsmiddag hos svärföräldrarna mina, päron brukar inte gilla mig!" Sedan skrattar hon och går därifrån. 

Kvar står pojken och trots att han inte förstår varför hon helt plötsligt började prata om päron så ler han, för än är han för liten för att förstå ironi. 

Jag tvingar mig själv att se in i hönans små ögon när jag höjer yxan. Dem är gråa, som sten. När jag var liten fick jag lära mig att man ska kunna döda det man äter. Jag står fast vid det. Man ska kunna döda det man äter och man ska kunna se den man dödar. Man måste kunna se livet släckas i dess ögon, se hur gnistan försvinner, man måste veta vad som krävs. Därför stirrar jag in i dess ögon. Fast jag ville springa, skrika, kräkas, bort, försvinna från yxan i min hand, hönan liggandes på stubben  och pappas grepp om dess hals. Men jag står kvar där bredvid pappa och stirrar in i de små ögonen, ser ett stråk av en blå nyans i de gråa irisarna och låter yxan falla.

Det går så lätt. Utan svårighet är hönan halshuggen och pappa håller ett stadigt grepp om dess kropp så att den inte ska vrida sig i dödskramper. Men jag ser det inte. Jag ser inte avskildheten mellan huvud och kropp, jag ser inte det så tydliga beviset för det ultimata slutet. Jag ser bara hönans gråa ögonen som ännu stirrar tillbaka på mig. Jag ser den blåa nyansen och jag hugger igen, igen och igen. Livsgnistan släcks aldrig, den oföränderliga blicken hånar mig med sin gråa nyans. Pappa drar förskräckt undan händerna och befriar den krampande kroppen, men den får ingen chans att fly för jag hugger och hugger. Hugger sönder hela kroppen, styckar halsen. Blodet skvättar över både mig och pappa men jag ser inte det. Jag känner det inte. Jag ser inte hur pappas grönrutiga skjorta färgas röd, hans förskräckta blick, jag känner inte smaken av järn i min mun. Jag ser bara den blåa nyans i hönans blick. 

När jag återigen höjer yxan siktar jag in mig på hönans huvud, ögonen måste bort. Då jag i stillhet tar sikte på ögonen tar pappa tillfället i akt och griper tag i min arm och vrider yxan ur mitt förvånansvärt hårda grepp. Förvånad stirrar jag på honom. Först nu känner jag tårarna på mina kinder, upptäcker hur dimmig min blick har blivit. Pappas min är sammanbiten. Han betraktar mig under tystnad och jag förminskas till något jag aldrig trott att jag var. När jag vänder blicken mot hönan inser jag att jag har förstört den. Kroppen är för trasig för att kunna plockas och ätas. Under tiden som jag betraktar den avlägsnar sig pappa utan ett ord med yxan i ett stadigt grepp. Han lämnar mig där med den förstörda, blodiga, döda hönan och ensam står jag kvar och stirrar. Och med gråa ögon med ett stråk av en blå nyans stirrar den tillbaka. Jag höjer en yxa jag inte har och känner mig som den mördare jag är.